En nöjesparkssimulator fylld med enkla minispel, kan det vara något? Nja, visst finns det en del att hämta här men kanske mest för de lite yngre.

På det glada åttiotalet satt jag framför min trotjänare Commodore 64 och lekte rymdpilot i klassikern Elite. Det var ett spel som på många sätt var före sin tid och så fort en speljournalist recenserar en ny rymdskeppssimulator är det fortfarande det nu 21-åriga Elite som är måttstocken. Därför är det med en nostalgitår i ögonvrån jag nu ser att dess upphovsman, David Braben, står bakom Lucasarts nöjesparkssimulator Thrillville: Off The Rails.

Nöjespark på autopilot

- Avslaget trots entusiastiska besökare

Thrillville är egentligen två saker: dels en mycket enkel nöjesparkssimulator och dels ett en massa simpla minispel. Vi börjar med simulatordelen. Eller jag kanske ska sluta kalla det för en simulator för det finns inget som helst simulering i de nöjesparker du får jobba med. När spelet börjar får du ta över en redan färdigbyggd och välfungerande nöjespark. Den kan du så småningom bygga ut med nya attraktioner som du även kan teståka eller måla om efter behag och sinnesstämning. Dessutom kan du hyra personal, prata med besökare (för att på så sätt få reda på vad som behövs förbättras) eller annonsera i media för att locka till dig fler besökare.

   

Det hela är extremt simpelt och jag får snabbt känslan av att nöjesparken förvaltar sig själv alldeles utmärkt. När jag ryckt tag i tre unga besökare på raken som alla försäkrar mig att mina berg- och dalbanor är ”awesome!” känner jag mig tvungen att stänga av spelet en stund i ren frustration. Jag får helt klart känslan av att spelet spelar mig mer än tvärtom och det är aldrig bra. Det finns ett hyfsat välbyggt konstruktionsset för att bygga egna berg- och dalbanor som man sedan kan provåka. Tyvärr är det inget som håller i längden, jag tröttnade efter en halvtimmes byggande när jag insåg hur tråkiga mina konstruktioner var att åka i.

Underhållande minispel

- Men ojämn kvalitet

Om simulatordelen har stora brister är det lite bättre ställt med den drös med minispel som följer med. Totalt rör det sig om 34 enkla spel, de flesta är oblyga kopior av gamla klassiker eller av webbaserade flash-spel. Även om flera är rent ut sagt värdelösa finns det också en hel del guldkorn. Jag fastnade för top-down-shootern Luftwaffe 2 som känns som en uphottad version av gamla 1942. Men det finns en hel bunt fler som är riktigt roliga, speciellt om man spelar mot en kamrat. Överhuvudtaget känns Thrillvilles minispel optimerade för en stunds enkel familjeunderhållning mer än något annat, och inget fel i det. Att man dessutom kan spela de flesta utan att ens behöva gå in i det bedrövliga simulatorläget är ett stort plus.

Grafiken kan kallas för funktionell om man vill vara snäll. Det tänker jag inte vara utan nöjer mig med att konstatera att den lika gärna kunde tillhöra förra generationens spelsystem. Med starka färger har David Braben och kompani målat upp en nöjesvärd som efter några timmar känns som en pastellfärgad mardrömsversion av Gröna Lund. Ljudet är även det oremarkabelt. Pumpande amerikansk high school-rock, småirriterande voice-overs av käcka ungar och en massa plingande.

Det är inte helt enkelt att sammanfatta min tid med Thrillville: Off The Rails. Till en början avskydde jag det så mycket att jag var tvungen att ta långa pauser från spelandet. Men så småningom insåg jag att jag faktiskt gillade en del minispel. När jag kom på mig själv med att skratta högt när jag i min ensamhet hoppade studsmatta på min 40-tums-tv insåg jag att min känslor var mer komplicerade. Är du ute efter ett utmanande sim-spel bör du sky Thrillville: Off The Rails som pesten. Men vill du bonda med några småttingar i, säg 7-årsåldern, fyller det sin funktion mer än väl.

Skicka en rättelse