Game Republics första Playstation 3-titel var i ärlighetens namn ingen höjdare. Genji: Days of the Blade var visserligen vackert, men knappast en dröm att spela. Deras andra försök heter Folklore och de har sannerligen tagit ett par rejäla kliv framåt.

Har du någonsin försökt att beskriva ett spel som du gillar för någon utan att hitta de rätta orden? Du vet att du tycker om det, men när du ska förklara varför och orden börja trilla fram inser du att det inte låter särskilt intressant. Den frustrerande situationen står jag inför här då jag ska skriva ner mina tankar om Game Republics Folklore.

Redan när det är dags att definiera genren uppstår problem. Det finns de som klassar Folklore som ett actionrollspel, men trots att du genom spelets gång "levlar upp" är det en väldig överdrift att ens överväga ordet rollspel. Actionäventyr har också använts, men med tanke på andra spel i den genren är det också missvisande. Det är helt enkelt svårt att fastställa någon specifik genre för Folklore och kanske är det just det som jag finner så tilltalande, det försöker inte efterlikna något.

Fantastisk design

- skapar en härlig stämning

Handlingen utspelar sig i den irländska byn Doolin dit den unga flickan Ellen har rest efter att ha fått ett brev från sin mor som hon tidigare trodde var död. Samtidigt harKeats, reporter på den ockulta tidningen Unknown Realms, lockats till samma lilla samhälle efter att ha fått ett gåtfullt telefonsamtal. Väl där blir de båda invirade i ett mordmysterium som tvingar dem att söka efter svar från människor som dog för 17 år sedan, vilket de bara kan göra om de beger sig in i de dödas värld - Netherworld.

Netherworld i sig består av en rad olika världar, skapade efter människornas bild av hur livet efter döden ser ut. Detta har gett utvecklarna fria händer när det gäller design, vilket de verkligen utnyttjar på bästa sätt. Folklore är tekniskt sett ingen imponerande titel, men rent artistiskt är det bländande. Sällan har jag blivit så imponerad av både miljöer och karaktärer som under mina timmar med detta spel. Det är en färggrann upplevelse som lyckas förmedla känslor bara genom att vara. Lägg därtill ett extremt välgjort soundtrack (jag sitter och lyssnar på musiken från menyn i bakgrunden samtidigt som jag skriver det här) och du har ett spel som verkligen bygger upp en härlig stämning.

Tyvärr är spelmekaniken inte fullt så välkomponerad då den lätt bli en aning enformig. I grunden skiljer det sig inte alltför mycket från ett klassiskt hack 'n slash där du trycker på attackknapparna för allt vad tygen håller, men istället för vapen använder du de "ids" som du suger ut från de monster du dödar. Just utsugningsprocessen ska Game Republic ha en eloge för då de har implementerat sixaxis på ett riktigt bra sätt. När en fiende är nerslagen ska du nämligen göra en specifik och vältajmad rörelse med kontrollen (exakt vilken beror på fiendens styrka) samtidigt som du håller inne R1-knappen. Detta förgyller helt klart striderna, men det går inte att komma ifrån att det ständiga knapptryckande som inte ställer några som helst krav på din egen skicklighet kan bli en aning tråkigt.

Enformiga strider

- men bra sixaxis-stöd

Genom hela spelet alternerar du mellan Ellen och Keats vilket gör att du får se båda sidor av berättelsen. Visserligen kan du ta dig igenom flera kapitel som någon av huvudpersonerna innan du tar dig an den andra, men det är inte att rekommendera då det lätt kan bli en aning osammanhängande. Det här upplägget är något du antingen kommer att hata eller älska då det innebär att du måste spela om vissa partier som du redan tagit dig igenom med den ena karaktären. Själv uppfattade jag inte detta som irriterande då det aldrig handlar om en direkt upprepning, men en varning bör ändå vara på sin plats om du inte gillar linjära spel där du återkommer till samma platser.

Trots sitt upplägg och något enformiga gameplay gillar jag som sagt Folklore och jag önskar att fler skulle göra det. Den fantasifulla designen och den intressanta handlingen som växer genom hela spelet gjorde att jag hade svårt att slita mig från det, men trots detta kan jag inte med gott samvete rekommendera det rakt av. Det är helt enkelt för annorlunda.

Skicka en rättelse