Den för en gångs skull penetrerbara förpackningen - hårdvarukartonger är av obegriplig tradition inbrottssäkra - visar sig efter oväntad frånvaro av svettig frustration innehålla mus, tangentbord, sändare, installationsskiva och en spartansk manual. Sändaren kopplas till datorn via USB-kontakt, varför installationsförloppet är lika välbekant som föredömligt - skicka i de medföljande batterierna, installera mjukvaran, plugga i och kör.

Utseendet håller den standard man är van vid för de senaste årens pc-produkter, det vill säga duglig, varken mer eller mindre. Det svartgråa färgtemat är något trist, fast så länge vi slipper fler kommunalgråa skapelser är åtminstone jag nöjd. På formfronten är mjuka, stora kurvor ett genomgående tema. För tangentbordet omintetgör detta dessvärre användning av tredjepartstillverkade handledsstöd. Van med ett lågt Logitech-bord känner jag ibland behov av att höja handlederna en bit över den höga nederkanten, men i övrigt fungerar knappsats och mus ergonomiskt sett mycket bra.

Tangenterna bjuder rejäl slaglängd och ett behagligt motstånd, de känns trots paketets låga pris (omkring 400 kronor tycks vara en summa näthandlare finner lämplig) både genuina och bekväma. Drygt tio extraknappar, plus drygt tio extrafunktioner bundna till F-kluttarna, ger rikliga mängder alternativ för snabbstart av program, funktioner som enkelt ges en personlig prägel genom att binda om dem till valfria program i mjukvaran. Utöver extratangenterna finns en panel avsedd att styra mediespelare (start/paus, stopp, volym, framåt, bakåt). Dessvärre är Play/Pause-knappen ogint inställd. I vissa program fungerar den, i andra fall hittar den på att starta en ny instans av något helt annat medieprogram (i mitt fall Quintessential Player). Microsoft nämner att endast vissa mediespelare är certifierade, så den petige får testa sig fram till fungerande programvara. Själv kringgår jag problemet med Winamps snabbtangenter och konstaterar att panelen i övrigt fungerar exemplariskt.

Vanans makt är stark. Ett tiotal år med samma tangentlayout är lika djupt rotad i ryggmärgen som sexualdriften. Det är därför med lättare bestörtning man märker att knapplaceringen inte följer gängse standard. Den normalt horisontella tangentrektangeln med Delete, Home och fyra andra goda vänner är vriden ett halvvarv och reducerad till en kvartett. Därmed innehåller de första dagarnas användning ett par ofrivilliga suddningar, flertalet försvunna textmarkörer och tonvis med salta svordomar över idiotin i att förändra en klanderfri tangentbordslayout. Också F-tangentraden är antastad, indelad i grupper om tre istället för fyra. Man lär sig hantera regelvidrigheten, fast inte utan att undra över dess nytta.

Ett trevligt tangentbord må vara nog så viktigt, men för datorspelande människor är en väl fungerande mus detta pakets viktigaste innehåll. Trots att trådlös överföring på senare år prestandamässigt närmat sig sladdbunden dito är jag inte till fullo nöjd med hur pekdonet presterar. En märkbar, om än minimal seghet märks i snabba shooters, inte så grov att den förpassar musen till soptippen, men ändå störande för den kräsne gamern. Som trogen användare av Logitechs utmärkta MX500-serie saknar jag dessutom extraknappar å det grövsta, förutom optisk avläsning (manualen tiger om såväl den som överföringstekniken) är den enda "nymodigheten" med Standard Wireless Optical Mouse, som den heter, ett scrollhjul. Nämen tjenare 90-talet, det var ett tag sedan...

Eftersom trådlösheten är kopplad till en sladdförsedd sändare (omkring två meter kabel, USB-kopplas till datorn) kommer paketet inte minska ormboet på datorns baksida. Det var kanske inte heller tanken, snarare att slippa kablar hit och dit i det omedelbara synfältet. Räckvidden mellan sändare och inmatningsprylarna uppges vara 1,8 meter, vilket stämmer bra med mina tester. Fast då i klara luften, med en tunn, hålig datorbordsskiva i metall i vägen krymper avståndet högst påtagligt, likaså nyttan med att köra sladdlöst. Fritt signalutrymme är alltså normen.

Ormfobi och datorrumsestetik är plågor som gått mig förbi. Därmed är poängen med sladdlösa inmatningsdon mig aningen oklar. Överföringen i Wireless Optical Desktop 1000 kräver fritt spelrum, varför inredningsminimalister får problem att skuffa undan sändaren (och därmed sladden) ur synfältet. Den mer praktiskt lagde bockar av följande i protokollet: en trött standardmus och ett layoutvrångt tangentbord med duktigt sköna knappar. Köpare? Den inte fullt så kräsne användaren som snöat in på antingen trådlöshet eller dugliga kontrolldon för väldigt lite pengar.