I mitt tycke bör strider vara rappa, utan för mycket krångel. De ska kännas intensiva, spelarna ska inte ha för lång betänketid, och varje utdelat slag ska ha konsekvenser. Pappfigurerna är då utmärkta hjälpmedel för att visa hur alla står i relation till varandra, om de står upp eller ligger ner, och så vidare.

Jag testspelade lite med fyra av mina syskon (jag har fem, så bara en saknades). De fick ihop en liten varierad grupp. En mänsklig riddare, en dvärgkrigare, en tjuvaktig anka (jo, det finns pratande, stora ankor i Drakar och Demoner – tänk fantasy-Kalle Anka) och en jägare av den lite udda arten vargfolk, som är en talande, tänkande varg på två ben.

Jag lät dem alla ha en bakgrund i en slagen militär styrka från ett erövrat land. Efter att ha flytt till ett grannland tar de nu diverse jobb för att överleva. Det börjar med att de får ett jobb från en mystisk figur som heter Edarul Lirpa. Jag gillar fåniga namn, nämligen. Dessutom är namnet en riktigt fånig ledtråd. Läser man det baklänges blir det Lurade April. Det visar sig nämligen att Lirpa är en förrädare vid namn Aprillo som så klart säljer ut spelarna, varpå de tvingas fly hals över huvud i slutet.

Detta var ett äventyr jag förberedde i ungefär femton minuter. Jag är en kass spelledare, nämnde jag det? Men min poäng är att det, även med små medel och med väldigt lösa ramar, går att få ihop roliga små spelträffar. Vårt fokus är på att ha kul, och på den fronten levererar det enkla men effektiva Drakar och Demoner fortfarande. Jag har många roliga minnen från Drakar och Demoner-spelande. Som när två spelare blev sura på varandra. Den ena var en magiker och paralyserade sin maktlöse kompis. Sedan skar han ut en hjärna ur en död orch och tryckte ner den i halsen på sin så kallade vän. När han till sist kvicknade till höll han på att kvävas av monsterhjärna, och var tvungen att svälja ner den, vilket dessutom gjorde honom sjuk i flera dagar. Det var otroligt fånigt, men roligt.

För den avancerade rollspelaren är den här nyutgåvan kanske mer av ett samlarobjekt än något annat. Vi som dessutom minns Expert-utgåvan och alla fina monsterböcker från gamla Drakar och Demoner kan kanske bli lite frustrerade över hur avskalad och begränsad grundboxen faktiskt är. Det finns bara en handfull raser och klasser beskrivna, och inte särskilt många olika monster. Men å andra sidan finns det inget som hindrar att man konstruerar sina egna. Vill någon vara en halv-orch går det i teorin fint. Bara hitta på hur en sådan ser ut och vilka egenskaper den har.

Det är det rollspel gör bäst, trots allt – väcker fantasin och ger spelarna möjligheter att konstruera sina egna världar och verkligheter för en stund.