För Nintendo har innovation länge varit nyckeln till kundernas hjärtan och plånböcker. Både Wii och Switch gick segrande ur sina generationer tack vare nyänk, medan Playstation och Xbox fiskat kunder med prestanda. Så bra har Switch sålt att den fått vittring på självaste Playstation 2 där uppe på konsolförsäljningens Mount Everest.
Samtidigt är över 150 miljoner sålda konsoler ett glasklart besked om vad folk vill ha, så det förvånar inte att Nintendo pausat experimentlustan. Switch 2 är en precis så spikrak uppföljare som namnet antyder. Om kanske sju, åtta år vet vi om det receptet funkat en gång till, men redan nu kan det fastslås att Nintendo vet vad de sysslar med.
It's a-mee, ditt nya nöje!
Switch 2 är förfining, inte revolution, och igenkänningen är omedelbar när man greppar den. Den har växt några centimeter i bredd och höjd, men inte markant – den känns fortfarande smidig. Det skiljer den från Steam Deck och ROG Ally, de bärbara pc-konkurrenterna som gör armar trötta när man spelar i ryggläge. Vilket Switch 2 alltså inte gör. Mjukvarumässigt blir det lite samma "Jaha"-känsla som när de senaste Xboxarna kom eftersom man får samma gränssnitt i ansiktet som hos föregångaren (man vill ju se något nytt!). Men den besvikelsen blir kortvarig.
Revolution minus "R"
Det som var bra hos Switch är nu bättre. Förutom givna förbättringar (kraftigare, större) har den högre kvalitetskänsla. Ryggstödet är en sån grej; det förra var en sladdrig plastbit, men nu är det brett, tungt att fälla ut och håller myndigt konsolen på plats. Och klicket när kontrollerna greppar basenheten är en liten reklamkampanj i sig. Och just ja, även dåliga saker som den trötta butiken har blivit bra – ingen mer tröstlös väntan på att butiken ska släppa in dig.
Stället är ljusår bättre.
Setup-processen är från nutiden, både om du startar från noll eller för över ett konto från Switch. Du skapar eller loggar in på ett Nintendo-konto, och som återvändare kan du föra över inställningar och spel. Det funkar ungefär som med mobiler – bara man har maskinerna nära varandra går mycket per automatik när man godkänt det hela. Utmärkt också att Nintendo följer Xbox och Playstation och gör både spelen och vissa tillbehör från Switch kompatibla. QR-koder används flitigt för inloggningar, vilket är smidigt och modernt. Allt detta ger oss en bekväm flytt till Switch 2-världen, och spelstödet dämpar pressen att köpa massa nytt för att ha något att spela.
"Setup-processen är från nutiden"
Mycket av storleksökningen landar i skärmen, som med 7,9 tum diagonalt är nära en tum större än Switch OLED. Hos Lite och ur-Switchen är skärmarna 5,5 och 6,2 tum. Tillväxten är mycket välkommen av oss skumögda som tvekar inför bärbart spelande av fruktan för att missa små detaljer. Högre upplösning (skärmen körs i 1080p, med variabel uppdateringsfrekvens upp till 120 Hz) ger också skarpare bild, och svärtan är okej trots LCD-panel. Framförallt är skärmen på en annan nivå än original-Switchens, som sida vid sida liknar diskvatten. Switch 2-skärmens HDR10-stöd gör säkert sitt till där, med större skillnad mellan ljusa och mörka partier. Solblänk gör det förstås svårt att se detaljer, men det gäller ju många skärmar. I dockat läge nås 4K-upplösning, men bara upp till 60 Hz. Ska du ha högre får du ta ner upplösningen.
Switch 2-skärmen har levlat upp.
Mario Kart World (recension) rullar i stabila 60 bilder per sekund, och Zelda-uppdateringarna skruvar upp frameraten så att de äntligen ligger på acceptabel nivå. Skillnaden är enorm, de känns nästan som två nya spel. Cyberpunk 2077 erbjuder kvalitets- och prestandalägen, och jag lutar åt det senare (särskilt bärbart, där sämre grafik gör mindre avtryck på den lilla skärmen) och belönas med något bättre flyt. Nej, det är inte jämförbart med att lira på en bra pc, men det är i mitt tycke klart spelbart och jag imponeras av vilken grafik CDPR ändå lyckas krama ur hårdvaran. Men man ska inte köpa Switch 2 om snyggast möjliga grafik är högsta prio, då finns bättre val. Konsolens batteritid behöver du också ta hänsyn till om du inte kan ladda på resande fot. Mellan 2 och 6,5 timmar lyder den officiella prognosen, vilket är samma som för original-Switch och sämre än för OLED-varianten. Några timmar bättre hade inte gjort ont.
Större är bättre
Med större konsol kommer större kontroller, och det gillar alla vi som krampat oss igenom Mario Kart med solitär Switch-kontroll. Joy-Con 2 har mest växt på höjden, och eftersom högra kontrollens spak är placerad i mitten är greppskillnaden mindre än åtminstone jag hade önskat. Men Joy-Con 2 är ändå något bekvämare i vuxna händer. Den har också intressanta nyheter, där det nya magnetfästet nästan förtjänar ett separat betyg. Håll kontrollen nära konsolsidan och… klick, klart! Det enda som är svårt att lära om muskelminnet så att det slutar leta efter den där rälsen att sätta kontrollen i. Men med från Switch hänger oskicket att kontroller (både denna och nya Pro) och konsol haft svårt att hitta varandra trådlöst ett par gånger. Inget allvarligt, men problemet borde kunna lösas, tycker jag.
Joy-Con 2 är bättre, men Pro-kontroll är fortfarande förstavalet.
Den nya rumble-funktionen sticker ut. Små, inbyggda komponenter skapar rörelser som lurar på handen en känsla av att saker rör sig fysiskt i kontrollen. För det mesta känns det som vanlig force feedback-vibrationer vid krockar, skott och hopp – men det finns potential. Ljud och känsla från en sån där uppdragbar leksaksbil kändes otroligt bra när jag testade ett tidigt Super Mario Party Jamboree i våras. Det luktar Dualsense-kvalitet, men det kommer inte automatiskt utan behöver en utvecklares ömma omsorg för att bli verklighet.
"Videokvalitén gränsar till kubism"
Samma sak gäller musfunktionen: den finns och kommer till ett par spel, men osäkert om den kan undgå gimmick-stämpel. Än har jag inte prövat något där den känns oumbärlig. Jo, det blir enklare att sikta i Cyberpunk och Metroid Prime 4, men knapparna blir krångliga att komma åt. Det är en skvätt av vinst och förlust i varsin vågskål, för man har ju inget tangentbord med massa knappar som backup i andra näven. Jag gissar att spel som byggs specifikt för muskontrollerna blir det som är spelbart på riktigt, som dedikerade minispel i exempelvis Jamboree och rullstolsbasketen Drag X Drive. De har också lägre precisionskrav.
Den nya Gamechat-knappen C finns på alla kontroller och känns som ett vettigt nytillskott. Med funktionen inställd kan du röst- eller videochatta med vänner genom ett enda knapptryck, och även om videokvalitén gränsar till kubism när någon delar live-gameplay i fullskärm gillar jag enkelheten. Bra också att kunna ställa in hur och vad man vill dela med sig av. Gamechat är gratis till slutet av mars 2026, sen läggs den i Nintendos prenumerationstjänst.
Ett dyrt nöje
Med Switch 2 följer en uppsättning Joy-Con 2, det vill säga två kontroller och en hållare ("Grip") så att du kan använda dem som vanlig gamepad. Batteritiden är bra, jag har aldrig råkat ut för att batterierna plötsligt tagit slut. Hur länge de räcker jag inte mätt, men Nintendo säger upp till 20 timmar och folk som testar ger ungefär den siffran. För att ladda dem sätter du dem på konsolen. Att ladda i den medföljande hållaren (som inte säljs separat) går inte, den saknar laddport. Istället krängs en variant med både USB-C-laddare och två programmerbara knappar på greppens baksida (GL, GR) för 500 kronor. Inget grepp medföljer om du köper extra Joy-Con 2 (från 1 150 kronor), så en komplett kontroll suger minst 1 650 kronor ur ditt kontos halspulsåder. Det är bara girigt.
Utvecklad och prishöjd.
Kanske får det här vansinnespriset oss att för en sekund glömma att den nya Pro-kontrollen sprungit iväg till 1 150 kronor som lägst, nätta 40 procent mer än föregångaren. Pro Controller 2 följer förstås inte med konsolen, men eftersom föregångaren är så omtyckt och då Bergsala skickade med en åt oss får den ett par ord.
Den liknar ettan både till form och utseende, men med ljusa partier runt spakarna och ovantill, och greppen är något slankare. Nintendo har hittat en plast som på något märkligt sätt känns behagligt mjuk, och kontrollen är en fröjd att greppa och lira med. Suverän ergonomi, sköna spakar och knappar, bra storlek. Att den fått samma rumble som Joy-Con 2 märks det mindre av: det är väldigt mycket som att spela med gamla Pro-kontrollen. Vilket verkligen inte är dåligt, ska sägas. Pro Controller 2 har fler nyheter än färg och form: ett 3,5 mm-uttag för hörlurar och samma extraknappar (GL, GR) som på Joy-Con 2:s laddbara grepp. Bra att ha för att avlasta en trött gastumme i Mario Kart World. Men jag har svårt att komma runt priset: gamla Pro är en svinbra kontroll som gör nästan samma sak för 40 procent lägre pris.
Switch 2-Zelda ser bättre ut, men framförallt flyter det.
"Vad sa du att Joy-Con 2 kostar sa du?!"
Tiden med Switch 2 har tvättat bort den första lilla besvikelsen över att Nintendo körde säkra kort istället för att experimentera, för det här är en riktigt, riktigt bra konsol. Det är en bättre Switch på så gott som alla områden, med roligare kontroller, högre kvalitetskänsla och prestanda mer i takt med tiden vid release. Den har kraft nog att behandla Tears of the Kingdom som spelet (och vi spelare) förtjänar: dess vackra värld är skarpare, tydligare, mindre suddig. Och framförallt har frameraten höjts. Att konsolen fixar Cyberpunk dugligt imponerar, för vi minns väl alla hur spelet "rullade" på PS4 och Xbox One vid lanseringen. Och senare i år kan vi sätta tänderna i Metroid Prime 4 i 60 fps som lägst.
Mot den bakgrunden är Switch 2 en given uppgradering för Nintendo-vänner. Men så var det priset… Man kan kapa de svenska priserna rejält genom köp från annat EU-land, men även spelen och tillbehören tar glupskare tuggor av ditt bankkonto. Om du kan leva med det är det här en formidabel spelmaskin, oavsett hur det ser ut när säljsiffrorna någon gång i framtiden räknas ihop och Nintendos säljstrategi får sin dom.
