När allt känns förgängligt finns det i alla fall en sak som är oförtrutet bestående. Mario Party-serien. Med tretton år på nacken och elva delar i bagaget kan det vara en av de största, mest seglivade partyserierna någonsin.
Nu har #Nd Cube tagit över stafettpinnen i det oändliga partyruset och fortsatt med den i ungefär samma riktning som #Hudson Soft. #Mario Party 9 till Wii är också det ett digitalt brädspel för flera personer innehållande tärningar, olika färgglada spelplaner, stjärnor, minispel och Mario-kändisar. En del saker har förstås försvunnit, en del tillkommit.
"He's a gamer and he's ok. He plays all night and sleeps all day
Den största förändringen är att samarbete är mer i fokus i partyläget. Samtidigt som varje deltagare tävlar individuellt om att bli en spelrundas ”superstjärna” färdas nämligen allihop i samma fordon runt planen och kämpar kollektivt för att återta stulna stjärnor från Bowser. Det är klart att det är superstjärna-titeln som lockar mest men det kollektiva inslaget är ändå rätt fint kan jag tycka. Om inte annat så finns det ju på så sätt inga direkta förlorare.
Några andra förändringar värda att nämna är också att mynten har tagits bort, minispelen integrerats i spelrundan och att varje omgång innehåller bosskamper. Där kämpar spelarna mot kändisar som Bowser, Whomp och Wiggler och trots att motståndet knappast är stenhårt är det både roligt och ett välkommet avbrott från konceptet - som trots förändringarna är aningen enformigt.
Mycket att göra – lätt att tröttna
Partyläget har sju olika färgglada spelplaner och utöver det finns det en hel del annat att göra. Bland annat ryms ett singelspelarläge med tillhörande story, upplåsbart extramaterial i ”Museet” och en mängd minispel. Minispelen från partyläget går också de att köra helt fristående. Här används både rörelsefunktionen och knapparna på kontrollen och jag fastnade ett tag med saker som att räkna Goombas i ”Goomba village” och slänga färg på en målarduk i ”Flinger painting”. Men jag tröttnade också ganska snabbt.
Semesterparadis-arkitekt – naturen: 1-0
Ändå är det miniutmaningarnas knäppa och småroliga tävlingar i kombination med det kollektiva inslaget och bossfighterna som gör Mario Party 9 till en godkänd helhet inom serien. Med betoning på ”inom serien”. För de som har svårt att se charmen med party-spelen överhuvudtaget får inte någon omvälvande upplevelse denna gången heller. Jag har fortfarande svårt att bli engagerad och känna mig belönad efter en runda. Och jag stör mig på att många av brädspelets statiska begränsningarna tagits till vara men att möjligheten till att agera strategiskt saboteras av en konstant föränderlig spelplan. Det är inte det minsta festligt, bara konstigt tänkt och irriterande.
