Pro Evolution Soccer har länge varit den “nya” hårdvarugenerationens allra sorgligaste kapitel. #Konamis osannolika lilla sportpatrull, ledd av Shingo “Seabass” Takatsuka, ägde hela sportgenren från sitt japanska högkvarter innan det stora generationsskiftet kom. Då var Pro Evolution Soccer-serien vad #Dark Souls är för actionrollspelarna idag. Ett svårt spel, packat med subtila finesser och hemligheter som kunde ta år att upptäcka – samtidigt som det hanterade de grundläggande detaljerna (bollkontroll och -känsla) på ett fullständigt genialiskt sätt.
Generationsskiftet passade Seabass och Pro Evolution-gänget illa. De gamla konsolerna, framför allt Playstation 2, fortsatte ha en så pass stor användarbas att Konami fortsatte prioritera det gamla framför det nya. Samtidigt öste #Electronic Arts in pengar i Fifa-projektet – och resultatet blev spel som allt mer kom att likna det Pro Evolution stått för. Konami tappade mark i rasande tempo, och den nya generationens PES-spel gick från att vara halvhjärtade till panikaktigt trevande. Visst blev det lite bättre för varje år de helhjärtat satsade på Playstation 3 och Xbox 360. Men det var först hösten 2012 som de hittade hem.
Det är på inget vis enkelt att göra såna här dribblingar. Men å andra sidan mår du som en kung när de väl sitter.
Vägen hem går inte, som alla som någonsin spelat ett fotbollsspel vet, via licenser. Det som på ytan görs till enorma säljargument – Cristiano Ronaldo, Champions League och Copa Libertadores – är ju egentligen inget annat än kosmetika. Lika lite betyder det egentligen att Konami fortfarande måste kalla Arsenal för North London, och att lagen inte på något sätt är uppdaterade efter transferfönstrets stängning. Det där fixar ju ändå det livliga communityt på nolltid.
Istället är det i det lilla som de stora förändringarna gjorts. Bollfysiken är fantastiskt mycket bättre än vad den tidigare varit. Distansskotten är tyngre, inläggen skruvar sig verkligare och bollens studs går att beräkna på ett annat, bättre sätt. Försvaret liknar mer det i Fifa, fast på ett snyggare och mer organiskt sätt. Med X-knappen intryckt (eller A, om du spelar med Xbox-kontroll) håller du dig inom ett visst avstånd från bollföraren, avståndet kan regleras med styrspaken. När du vill gå in och bryta dubbeltrycker du på knappen och gör ett utfall. Kombinerat med det nya dribblingssystemet, som bollföraren i det här exemplet får använda sig av, blir det en ruskigt spännande kamp mellan individerna i varje situation. Kontra ett utfall från försvararen med en tvåfotare eller ett försök till en tunnel och du kan vinna mängder av yta på kort tid.
Det vackra spelet
I grunden är i mångt och mycket oförändrat. De spellägen som serveras är de vi kommit att lära känna under många år, och de har inte förändrats särskilt mycket i år heller. I online-läget är det nu möjligt att låsa upp grejer som sedan kan användas i Master League och Become a Legend. AI:n är smartare än tidigare. Men även om de faktiska, greppbara nyheterna är många är den största skillnaden den där svårdefinierade “känslan”. “Känslan” är så klart summan av spelets alla delar, men också något mer.
Att få in den möjligen något onödigt avancerade tvåfotsdribblingen i sin repertoar känns som en fantastisk seger, på samma sätt svårförklarliga sätt som en perfekt utförd ytterskruv i verkligheten kan resultera i den bästa känslan någonsin. Bara grejen med att det tar ett par timmar innan en fullt lär sig hantera bollmottagningar är en sådan där subtil detalj som ger stort utslag när den väl sitter. Visst går det att spela också utan att helt bemästra mottagningarna, men känslan i att kunna kontrollera situationen är fantastisk. Tryck ner R3 just innan du får bollen för att sparka upp den i luften – och gå därifrån till volleyskott, vidare dribblingar eller lyft över försvarare. Det är oerhört snyggt gjort, utan att bli lika skrytigt och omständigt som i Fifa. Här känns det som att de små finesserna kan komma till användning, att de är snabba och okomplicerade nog att användas i verkliga situationer. Bara tanken på att lyfta bollen med klacken över en polares försvar är svindlande.
Att bemästra den här situationen gör PES 2013 till något av fotbollens svar på Dark Souls.
#Pro Evolution Soccer 2013 är inte fulländat, långt därifrån, men det har på något sätt lyckats ta ett enormt kliv från det osäkra och styltiga som varit seriens signum de senaste åren. Bland bristerna sticker framför allt spelartyngden ut. Att springa axel mot axel med en försvarare verkar knappt påverka anfallsspelarna – samtidigt, i värsta konkurrenten Fifa, rivs och slits det på ett nästintill fysiskt besvärande sätt.
PES 2013 är mer än bara ett komplement till ditt favoritfotbollsspel, och även om det inte åter sätter Konami på genretronen så bevisar det att vägen dit inte längre är så lång. Själv har jag aldrig haft så roligt med ett fotbollsspel för den här generationen som jag har med Pro Evolution Soccer 2013. Och det räcker, trots brister och avsaknader, rätt långt.
Fotnot: vi har recenserat PES 2013 på PS3.
