Den gulliga, mysiga och skojfriska pandaren-rasen föll inte i god jord hos alla World of Warcraft-spelare. När Mists of Pandaria-expansionen skingrade dimman runt den mytomspunna kontinenten Pandaria drogs det liknelser till Kung Fu Panda-filmerna (som dock släpptes sex år efter att pandaren först dök upp i Warcraft III), och för vissa var den Asieninspirerade expansionen inte mycket mer än ett illa berättat skämt.
Warlords of Draenor känns mot den bakgrunden som en direkt motreaktion från Blizzard. Ett steg i helt motsatt riktning, tillbaka till det brutala allvaret. Och som ett antingen utstuderat drag eller lyckligt sammanträffande utspelar sig alltihop i samma miljöer som The Burning Crusade – den allra första expansionen, som många än idag minns som spelets sanna guldålder.
Spänd förväntan!
Fast det är inte raka vägen tillbaka till Outland som gäller. Garrosh Hellscream blir avsatt som ledare för horde, men innan han hinner dömas för sina krigsbrott flyr han till en parallell tidslinje. Han hamnar i Draenor där han förhindrar orc-klanerna från att dricka det demonblod som förslavade dem och drev dem till att invadera Azeroth. Under Garrosh ledarskap sluter klanerna istället upp i en allians som först ska erövra Draenor, och sedan bygga den mörka portalen och ta kriget till Azeroth.
Födelsedag och julafton för lore-älskare
För att förhindra detta följer min lilla goblin-magiker (Frost-speccad förstås!) efter honom genom portalen, och han är i sällsynt gott sällskap. Självaste Thrall, Archemage Khadgar och Cordana Felsong hjälper till att slå ihjäl motståndare och avancera genom Draenors landskap. Och det dröjer inte länge förrän jag får träffa en hel drös med andra ikoniska karaktärer ur Warcraft-historien. Guldan, Kilrogg Deadeye, Drek’Thar, Kargath Bladefist och Durotan injicerar lore-fantasterna med en fröjdefull historielektion rakt ut i blodomloppet.
World of Warcraft fyller tio, männen får hår på bröstet
Dessa möten knyts skickligt ihop av en blanding vanliga mmo-uppdrag, filmsekvenser och konflikter med unik mekanik. Jag får bland annat sitta i ett skyttetorn och bombardera invaderade iron horde-medlemmar som vill slita mig, mina vänner och de slavar vi fritagit i stycken. Expansionens inledning imponerar onekligen, men efter den första välregisserade timmen släpps jag ut i en värld där allt känns precis som vanligt.
