Här har vi ett spel med fokus på bilmekande och skrotsamlande där det krävs att du behöver bygga om din bil för att kunna ta dig vidare både i världen och huvudberättelsen. Nej, jag syftar inte på “Bygg Bilar med Mulle Meck” utan på Pacific Drive, indietiteln som mixar rougelike-element med bilkörning på ett både vinnande och innovativt sätt.
"Fysikens lagar tycks löpa amok"
Det hela inleds med en stilla biltur längs en nedgången landsväg i ett lummigt skogsparti. Jag tror det handlar om en vanlig budbilsleverans men hinner inte reflektera kring vart, hur eller varför innan fekalierna träffar fläkten. Helt plötsligt, och av oklar anledning, slungas jag huvudstupa in i någon sorts parallell verklighet där ingenting står rätt till. Tydligen har området varit skådeplatsen för en del statliga experiment som gått käpprätt åt skogen. Fysikens lagar tycks löpa amok, radioaktiva stormar härjar vilt och besatta tingestar befolkar vidderna.
Jag förstår ganska snart att det enda sättet att klara livhanken är att ta sig därifrån. Som tur är hittar jag snart en gammal övernaturlig herrgårdsvagn, ett välutrustat garage och några införstådda medmänniskor som guidar mig via kortvågsradio. Samtliga ska visa sig vara väsentliga för att jag ska kunna ta mig genom äventyret helskinnad.
Jag guidas till ett garage, och det blir utgångspunkten för alla resor som görs in i den radioaktiva zonen – och en hel del turer blir det. För att rädda mig själv tvingas jag i omgångar ge mig ut för att lösa uppdrag och bitvis hitta nya vägar som leder mig vidare. Du kan aldrig köra till ett nytt område i ett svep utan det krävs att man upptäcker rutten genom upprepade utflykter. Samtidigt är det väldigt viktigt att under tiden leta efter olika material för att laga kärran och bygga ut verkstaden. För bilen kommer gå sönder och måste ses efter.
Det kan vara väl värt att göra några kortare svängar enbart för att få råd med uppgraderingar som sedan underlättar äventyrandet. Förutom att plocka på dig bråte behöver du också samla på dig en speciell sorts energi för att kunna återvända. Denna återfinns vid särskilda ankarpunkter och används sedan för att öppna en portal tillbaka till garaget. När detta görs börjar omgivningen att rämna och då gäller det att snabbt ta sig därifrån för att inte misslyckas totalt.
Skogen är mörk och full av kusliga ljud.
Energi från ankarpunkter är livsviktigt.
Dockorna står still så länge man tittar på dem...
...men kommer närmar i smyg, huga!
Och där snoddes bilen av en drönare.
Utöver trasiga vägar, dåligt väder, bränslenivån, batteriet och diverse anomalier behöver du också hantera zonens olika invånare. Bland annat de obehagliga kraschtestdockorna som står still så länge du tittar på dem men rör sig närmare i smyg och exploderar vid minsta beröring. Jag skulle inte klassa Pacific Drive som ett skräckspel men det är lite kusligt, väldigt mörkt och natten är fylld av märkliga ljud. Inget för den med svaga nerver.
"Något så unikt som en bilbaserad rougelike"
Om vi pratar i speltermer så är Pacific Drive något så unikt som en bilbaserad rougelike. Vägarna ser annorlunda ut för varje runda och skulle något gå åt skogen kommer du behöva göra allt en gång till. Dessutom tappar du en del av dina surt förvärvade pryttlar, och går rishögen sönder behöver den repareras. Något som kräver ytterligare tid och resurser.
Spelet är obönhörligt svårt, oförlåtande och har rätt hög inlärningskurva. Minsta snedsteg kan resultera i en dikeskörning som får både långtgående och ödesdigra konsekvenser. Personligen så tappade jag timmar av speltid då jag inte hann ta mig igenom portalen efter ett längre uppdrag. Som belöning fick jag börja om med en totalkvaddad bil som behövde rustas upp rejält för att vara körduglig. Något som innebar ytterligare ett par dedikerade skrotsamlarturer innan jag kunde försöka igen. Rundorna blir också rätt tidskrävande när man vill spela försiktigt och det inte finns någon möjlighet att spara utanför basen.
Att braka genom buskage blir snart en vana.
Den där gula blobben vill man undvika.
Ett tomt batteri är aldrig bra.
Fullt ställ mot portalen och garaget.
Här installeras en handbroms.
Tacksamt nog går faktiskt att styra själv över hur utmanande man vill att det ska vara. Genom olika inställningar går det bland annat att göra bilen immun mot skada, bränsletanken bottenlös och dig själv odödlig. Förutsättningarna kan ändras närsomhelst med den enda eftergiften att trophies/achivements avaktiveras. Detta är kanske något som många kommer att ställa sig kritiska till, men själv uppskattar jag det. Svåra spel är helt enkelt inte för alla och det har Ironwood tagit hänsyn till.
Utvecklarna har tveklöst lyckats med många saker. Det är kul att fixa med sitt fordon, planera för uppgraderingar och klättra vidare i de många, vidsträckta utvecklingsträden. Atmosfären är tät, huvudberättelsen intressant och den grafiska inramningen riktigt tjusig. Samtidigt är ljudbilden väldigt stämningsfull, men för att vara ett spel med bilfokus saknar jag kanske lite motormuller. Kontrollerna känns också lite väl flytande ibland. Något som säkert beror på att man inte ser huvudkaraktärens händer eller fötter.
Plåsterlådan hittar du i garaget.
Skrot-Nisse hade varit avundsjuk.
Tjusiga menyer.
Sen har vi det här med svårighetsgraden och hur mycket som bygger på att göra samma sak om och om igen. Personligen tycker jag nog att det i grunden är lite för utmanande men gillar du upprepande, nästan bestraffande spelupplevelser kan du bara kasta dig in. Hade det inte varit för alla tillgänglighetsinställningar skulle jag nog säga att detta hade varit ett måste för att kunna njuta av Pacific Drive. Men som det är nu tror jag att alla som är intresserade kan våga sig på att testa, men störst behållning fås förmodligen om man får lida lite också.
Avslutningsvis: Glöm för allt i världen inte att parkeringsväxeln när du stannar till i en slänt, då slipper du se din hoplappade skrothög rulla iväg in i det okända utan dig vid ratten.
