Efter att ha dragit ungefär femhundrasjuttiosju snuskiga vitsar om Move-kontrollens utseende för min flickvän och förtjänat hennes eviga förakt tar jag mig tid att verkligen inspektera den. Den känns trevlig att hålla i om man jämför med Wiimoten men den där kulan på toppen är verkligen bara för mycket. Ett märkligt infall får mig att lukta på den och när jag inser att den luktar karamell så måste jag självklart fyra av skämt nummer femhundrasjuttioåtta (som rör fula gubbar och godis).
Ping-pong-bollen är också det som skiljer Move från Wiimoten rent tekniskt. Enkelt uttryckt låter den kameran veta hur långt ifrån tv:n du står när du spelar. Tack vare den lilla kulan vet spelen var du står och hur du rör dig, en omöjlighet med Wii som bara mäter acceleration. Nackdelen med det här systemet är att kontrollen är mer beroende av kameran som läser av den än vad Wiimoten är av sin sensor. Dumt nog tål nämligen inte kameran solljus. Så länge man har gardiner eller persienner är det ju inget problem men att det ska finnas överhuvudtaget känns onödigt.
Det är ändå lätt att säga att Move redan vunnit slaget – rent tekniskt. Den är bättre i de flesta avseenden. Men som vanligt avgörs kriget ute på slagfältet, inte i taktikrummet. Vi har fått fyra spel att Move-testa och strax berättar vi om de håller måttet eller bara är enkla vift- och släng-produkter. Men först lite om priser och innehåll.
