Alla är vi barn i början, sägs det. Men i mitt fall är inte det riktigt sant. Jag har spelat betan till #Dayz-modden tills fingrarna blödde och nu när standalone-versionen nått early access-status har jag lagt ner ytterligare hundratalet timmar – det vill säga, hittills. Men jag har aldrig fört dagbok över mina upplevelser, inte ens när jag träffat på märkliga, vinddrivna existenser eller lärt känna de sällsynt trevliga människorna som hjälpt mig utan hänsyn till deras egen säkerhet. Det är dags att råda bot på det, åtminstone under en veckas tid här på FZ. Välkommen till Dayz-dagboken.

Varje stort äventyr börjar med ett första steg. Här börjar Mats Dayz-resa.

Det börjar som det alltid gör: ensam på stranden, med en ficklampa och ett batteri i fickan, en t-shirt och ett par jeans på kroppen. Törstig är jag också, närapå uttorkad. Det första jag gör är dock att slita sönder min t-shirt, för att skapa ett par tygtrasor som kan användas som improviserade bandage om jag skulle bli sårad. Zombierna i Dayz må vara relativt ofarliga och sällsynta just nu, men utan vapen får man lätt ett par bett ändå. Då kan t-shirttricket rädda liv, även om trasorna förmodligen inte är desinficerade. Märkligt nog har jag tydligen en t-shirt under min t-shirt också! Den går dock inte att ta av, så den får vara på. Jag trycker i batterierna i lampan för att spara utrymme i mina fickor och traskar iväg mot närmaste bebyggelse.

"Men det är goda nyheter, Berezino är en stor stad och borde ha gott om loot"

Jag tror mig ha en aning om var jag är, vilket inte vore konstigt efter alla mina timmar i den döende världen. Men jag har fel, spawnpunkterna har flyttats igen och närmsta stad visar sig vara den nordliga loot-huvudstaden Berezino, medan jag hela tiden trodde att jag var i det sydvästra hörnet av kartan. Men det är goda nyheter, Berezino är en stor stad och borde ha gott om livsviktig loot. Tyvärr har den förmodligen väldigt gott om banditer och mördare också. De tycks utgöra en oproportionerligt stor del av befolkningen i Chernarus. Men vem vet, om zombieapokalypsen kommer kanske 80 procent av Stockholms befolkning plockar fram sina snipergevär och ger sig ut på noob-jakt de också. Det skulle kunna hända. Logik, du vet.

Tröjtricket som funkar

Märkligt nog är den lilla klunga hus jag först kommer till helt oplundrad. Det är nästan unikt på kusten, där alla spawnar och drabbar småbyarna som en svärm gräshoppor. Där jag brukar hitta en rutten kiwi eller en skitig t-shirt hittar jag nu en fräsch apelsin, som jag girigt slukar. Efter en stund hittar jag även en brandsläckare. Kanske inte världens mest användbara föremål, men den duger som närstridsvapen. Jag mejar ner min första zombie förvånansvärt snabbt, även om jag inte klarar mig oskadd. Efteråt är jag glad att jag rev sönder tröjan. Det improviserade bandaget stoppar snabbt blodförlusten och jag traskar vidare mot sågverket vid kusten norr om staden.

Med ett flådigt gevär kommer man långt. Har man ammo kommer man ännu längre.

Här hör jag ljudet av ett avfyrat vapen för första gången. Någon skjuter enstaka skott, det låter som en pistol av något slag. Eftersom jag är nyfiken (och möjligen kanske för att jag hoppas kunna överraska denna oförsiktiga skytt och sno hans pistol) smyger jag mig in i en liten by för att försöka få syn på honom.

I den lilla staden, som är namnlös, ligger huvudgatan öde och ungefär hälften av dörrarna är öppna. Vår skytt har haft bråttom. Jag ger upp pistoljakten och börjar plundra de hus som ännu är orörda, och här får jag verkligen jackpot! I det första huset hittar jag en rutig, röd skjorta (fler fickor!), i det andra en grön ryggsäck och i resten av husen lyckas jag utrusta mig med både en rejäl vedyxa och diverse burkar med mat. Det bästa fyndet gör jag dock i en verkstad i slutet av gatan: ett komplett och välvårdat första-hjälpen-kit. Ingen mer risk för infektioner från slarvigt rengjorda bandage, och vattenreningstabletterna kommer väl till pass om jag skulle fylla min flaska i en bäck någonstans.

"Jag hör hans fotsteg avta när han går högre upp. Jag ser mig omkring. Därefter lägger jag benen på ryggen"

Strax därefter rör jag mig mot en rad höghus, och det är här jag möter min första spelare i detta Dayz-liv. Den här killen springer omkring i jeans och grön tröja och skriker "Friendly!" med obestämbar brytning. Sedan säger han något annat. När jag svarar att jag inte kan förstå vad han säger börjar han skriva istället. Han gillar min jacka, en orange regnrock, som jag också är lite förtjust i, eftersom den har mängder av fickor. Och så ser han mitt gevär. Jag hittade det i ett av husen, tyvärr utan ammunition, och har det därför på ryggen. Själv hade jag glömt att jag hade det, eftersom en yxa är betydligt mer praktisk mot framrusande zombier. Men min nya bekantskap blir livrädd. Han hukar på marken med händerna bakom huvudet och verkar tro att jag tänker skjuta honom vilken sekund som helst.

Mat, vapen och bandage. Det börjar arta sig.

Jag lugnar min nyvunne vän med att jag inte har någon ammunition. Jag inser direkt att det kanske inte var det smartaste jag sagt idag. Han kanske tänker utnyttja detta faktum för att skaffa sig lite gratis utrustning. Jag föreslår hastigt att vi tar varsitt trapphus i de närliggande höghusen. Han går med på det – antar jag, eftersom han tokrusar uppför en trappa in i ett hyreshus. Jag hör hans fotsteg avta när han går högre upp. Jag ser mig omkring. Därefter lägger jag benen på ryggen och springer därifrån, innan han förstår vad som har hänt.

Dagens avslutas i en buske halvvägs till downtown Berezino där jag hoppas hitta mer mat och kanske spelets allra värdefullaste föremål, Dayzs heliga graal: en konservöppnare. Förmodligen kommer jag mest att hitta bly, som flyger i min riktning. Men vem vet? Allt kan hända i zombieapokalypsen, och min resa har bara börjat.