Krutröken har knappt hunnit lägga sig efter vårt förra besök i gränslandet mellan USA och Mexiko under tidigt 1900-tal, där den klassiska vilda västern är på väg in i en modern, industrialiserad värld. Men #Rockstar spiller ingen tid, de sticker sexskjutare i näven på mig och ett gäng andra speltyckare. Kampen slutar med en Sverigeexklusiv provspelning av #Red Dead Redemptions flerspelarläge.

En öppen affär

Multiplayer använder samma öppna värld-princip som solodelen (och #GTA IV:s multiplayer, för den delen). Istället för den traditionella lobbyn dras onlineläget igång inifrån spelvärlden, och när Rockstar får fyr på konsolerna är vi ett tiotal personer som ivrigt betraktar den ödsliga by vi spawnat i. Det tar blott sekunder innan våra kliande avtryckarfingrar tappar kontrollen, skott avfyras från alla håll mot allt som gör den minsta antydan till rörelse. Vi har kastats rakt in i käftarna på Free Roam-läget, den strukturerade onlinespelarens mardröm. En sorts totalanarki råder, det enda målet av betydelse är att undvika akut blyförgiftning ytterligare några sekunder.

När man sätter en sån här dynamitträff vill man gärna ge en viss Alfred någon sorts pris som tack för ett särdeles salt vapen.

När vi lekt av oss en aning samlar vi ihop oss så pass att vi lyckas skapa ett uppbåd och följa ledarens instruktioner: rid till en närbelägen by. Den är belägrad av datorstyrda banditer, lika skjutglada som oss. Vår okoordinerade nybörjarattack resulterar i mild förvirring; rena vilda västern vågar man kanske säga. Men efter en stunds vild skottlossning intar vi byn. Vi hinner inte mer än hitta lådorna med ammunition innan nya banditer anfaller från bergssidan. Jag får tunga argument att snabbt lära mig hur man tar skydd, att utforska vapenutbudet och att jubla när välriktade dynamitgubbar sprider banditer som löv för vinden.

Konventionella kulregn

Trots tydliga mål blir denna kooperativa, förträffliga spelform kaosartad. Vill du istället ha renodlat mänskligt motstånd står flera alternativ till buds, såväl för ensamvargen som den mer lagorienterade spelaren. Deathmatch och Team Deathmatch gör det förväntade, medan Capture the Flag-anrättningen Hold Your Own kryddas med kraftfulla stationära vapen som kulsprutor och en skräckinjagande kanon. Men i grund och botten känns de gamla bekantingarna okej, och inte mycket mer än så.

Det något mindre konventionella Gold Rush handlar om att föra så många guldsäckar som möjligt till ändamålsenliga skattkistor innan omgångens tidsgräns nås. Förhållandevis tajta banor gör spelläget intensivt, och stressen över de med en säck på axeln redan låga överlevnadschanserna övergår i panik när jag plockar en till och märker att jag inte längre orkar springa. Krypskyttar, folk som klättrar över murar, glädje/frustration vid insikten att väggsmygande gör en osynlig på kartan, semiautomatiska Luger-pistoler - guldjakten är skoningslös. Om du mot förmodan inte dör av en kula i skallen riskerar den rena adrenalinkicken att skriva under ordersedeln på ett stycke träfrack för eget bruk.

Minns du Seinfeld-avsnittet där Elaine föreslog att alla skulle bära namnskyltar för att bli vänligare? Vi kan rapportera att det inte hjälper.

Singleplayerdelens Dead-eye-funktion återfinns även i onlineläget, fast i lätt strippad skepnad. I sololäget bromsar den tiden, varpå du i relativ lugn och ro kan markera flera mål. När funktionen aktiveras skjuter du automatiskt mot de markerade målen i ett svep. Online får du klara dig utan tidmanipulationen och du märker direkt att det är betydligt svårare att dra nytta av möjligheten att prickskjuta multipla mål.

Väntans vår

Multiplayer ger mersmak, de delar vi får provspela känns som smart implementerade tillägg och de smälter väl samman med solodelens öppna struktur. Välfungerande spellägen samsas med valfrihet, en värld fylld av sidouppdrag som ger XP-poäng för den som vill ge sin karaktär nytt utseende, karaktärslevlande i Free Roam-läget - socialt sugna revolverviftare kommer ha fullt upp.

Ett par frågetecken återstår att räta ut, för onlinedelens räkning gäller det främst det övereffektiva autosiktet (förhoppningsvis kan det stängas av) och väl muskulösa vapen. Med full galopp och en sexskjutare i näven ska det rimligen vara svårt att knäppa en fiende i flykt femtio eller hundra meter bort, nu krävs inte mycket mer ansträngning än att tömma magasinet. Samma sak gäller gevären, vars rysliga precision förvandlar landskapet till en snipers våta dröm. Visserligen fungerar systemet för att snabbt kasta sig i skydd hyfsat, men liksom i GTA IV är det inte helt okomplicerat att krypa fram och få iväg kontrollerade skott.

Aah, duell! Fast oddsen ser osedvanligt skitnödiga ut för vissa.

Men ändå, med ett par timmar i Red Dead Redemptions sällskap är den övergripande känslan att Rockstar är en upplevelse lika storslagen som spelets mäktiga landskap på spåren. Våld och humor i skön symbios, kanske tydligast presenterat genom de dueller som föregår vissa spelomgångar. Alla mot alla i en cirkel eller två rader med lag mot lag - macho en masse!

Om Rockstar hinner vifta bort nämnda orosmoln, och om de lyckas ge soloupplevelsen mer variation än i GTA IV, då har du en furstlig upplevelse att fira in den tidiga sommaren med.

&raquo Förhandstitt - Red Dead Redemptions singleplayer