Som så många gånger förr står jag med ett vapen i min hand. Världen jag möter är signerad #Sony-trogna #Guerilla och den är bland det snyggaste jag sett i multiplayerväg. Jag har inte svårt att tro deras påstående "med #Killzone 3 maxar vi Playstation 3". Snöstormarna nästan känns i kinderna och ljuset är ofta fantastiskt men att stanna upp och njuta av miljöerna är oklokt, såvida du inte är masochistiskt lagd.
På den ogästvänliga kartan Frozen Dam är temperaturen en bra bit under nollan och den pendlar friskt mellan öppna miljöer och trånga korridorer där döden, eller dödandet, väntar runt varje hörn. Utomhus blästras du av snö och lämnar spår efter dig på marken som lätt kan användas till din nackdel. Corinth Highway är ett praktexempel på hur en krigshärjad stad ska se ut med ännu glödande balkar från byggnader som får se sig besegrade. Turbine Concourse SE-6 är raka motsatsen med sin kraftigt industriella design där en centralt placerat jätteportal regelbundet bländar hela banan i ett grönt sken. Eftersom det är här du stöter på jetpacks för första gången finns det också gott om vertikala passager.
Ska ni bråka inne så får ni gå ut, som farmor brukade säga
Multiplayerbetan som jag har umgåtts med i veckan innehåller alltså tre kartor, fast bara Frozen Dam är tillgänglig i det nya spelsättet Operations som bygger på det koncept #Unreal Tournament introducerade i sitt Assault-läge. En sida försvarar, den andra attackerar och när de olika delmålen genomförts öppnas nya delar av kartan upp. Operations har däremot en egen liten twist. När banan startas och när antingen försvaret eller attacken lyckats visas en kortade statisk sekvens där personerna på servern har huvudrollerna. Tanken är att visa vilka som hade framträdande roller under spelets gång, de som sprängde en dörr eller försvarade en kontrollpanel. De första gångerna var det lite kul att se mitt alter ego på det här sättet men efter ett par timmar var det snarare ett par extra sekunder som höll mig borta från avtryckaren. De andra betatestarna verkar inte heller så imponerande, det är gottochblandat-läget Warzone, där olika krigsvarianter roterar, som drar till sig flest spelare.
Ärtbössor och klumpedunser
Där hittar vi också två ytterligare banor vid sidan av den vindpinade dammen som återfinns i alla tre tillgängliga lägen. De demonstrerar en nyhet vardera, raketryggor och fyra meter högra robotar med såväl raketkastare som kulsprutor. De förstnämnda spänns fast på ryggen och tar några sekunder att aktivera och väl igång har du inte tillgång till ditt klasspecifika vapen utan en försiktigt förstärkt ärtbössa. Din rörlighet blir desto bättre och med ett par sekunders flygtid åt gången kan du ta dig till annars otillgängliga platser. De vandrande pansarvagnarna är lika välbestyckade som klumpiga och banan de finns på är byggda så att infanterister ska kunna smita mellan husknutarna. De blir därför inte så skräckinjagande som man kan tro vid det första, och ofta klantigt dödande, ögonkastet.
Fastän du ser smålöjlig ut är det kul att flyga
Att människorna och Helghast inte kommer bra överens bäddar överlag för intensiva strider och det smäller och pangar överallt. Till en början är slagfältets symfoni svår att tolka. Jag blir desorienterad, springer runt i cirklar och blir dödad av en kniv i halsen på mitt tredje varv. Efter några timmar börjar jag se skillnaderna mellan klasserna och som vanligt faller sjukvårdaren mig mest i smaken. Det idag nästan obligatoriska rankingsystemet gör att jag inom kort har en flygande robot vid min sida som hjälper mig i mina våldsamma göramål. Inte så pjåkigt. Alla klasser har sina egna upplåsningsbara fördelar som ska passa olika spelartyper. Det enda jag saknar spontant är större variationen mellan de två sidorna. I stora drag är det en actionfest som lätt kan hålla på till inpå småtimmarna.
Utan ens ha smakat på singleplayer ser Killzone 3, med ospikad premiär nästa år, ut att bli en titel de flesta actiontörstiga Playstation 3-ägare bör hålla utkik efter.
