Tolv 3DS-titlar provspelade

För några dagar sedan berättade vi allt om våra intryck av Nintendos bärbara underverk. Efter att ha klämt och känt på konsolen följer vi upp med intryck från inte mindre än tolv olika spel.

"Oh, you're so very good sir! Oh, wow!" 3DS-flickan gör sitt bästa för att få bort min uppmärksamhet från "kokokaninernas" 3DS-debut. Men tack och lov kräver inte Rabbids så mycket koncentration. Det är busenkel 2D-plattform som tar dig tillbaka till stenåldern där du mest hoppar och kastar bomber på dina fiender. Demot är kul i sin enkelhet och höjdpunkten är mötet med en Tyrannosaurus Rex. Den är i teorin en bossfight men i praktiken är det en tidsbegränsad plattformsbana som kräver flink fingerfärdighet.

Spelet som en gång räddade Gamecubes annars så tunna release ser riktigt vasst ut till 3DS. Att rulla apor i plastbollar var roligt 2001 och är det fortfarande tio år senare. Upplägget är som vi minns det, men den ena av två kontrollmetoder är det inte. Styrplattan ger ett stabilt, klassiskt intryck och gör också att du kan hålla skärmen stilla. Och är det något som jag lärt mig är det att en stilla 3DS-skärm är en glad 3DS-skärm. Tyvärr är den andra kontrollmetoden betydligt vassare och mer originell. Tyvärr? Jo, genom att utnyttja gyrotekniken förvandlas din konsol till en balansbräda, vilket känns gjutet i sammanhanget. Dessvärre går det åt skogen med 3D-effekterna och jag tvingas välja bort dem. Men vet ni vad? Det är en smäll jag gärna tar.

Det är tjugo år sedan vi såg Pit senast och vi får backa ytterligare fem år för att hitta det saliga originalet. Hur vi än vrider och vänder på det är det omöjligt för Kid Icarus: Uprising att uppfylla förväntningarna som vilar på uppföljaren till en kvartssekelgammal klassiker. Men ska vi tala klarspråk var Kid Icarus aldrig ett speciellt bra spel. Uprising ser däremot hisnande ut - i dubbel bemärkelse. Med styrplattan far Pit genom luften och med pekskärmen siktar du på horderna av fiender som dyker upp i en strid ström. En rail-shooter låter föga överraskande på pappret men med ett par änglavingar och en dos Nintendo-charm luktar det magi lång väg.

Det är en mismatch utan dess like att placera Claire Redfield i miljöerna från Resident Evil 4. Idén med Resident Evil: The Mercenaries 3D är inte heller särskilt lyckad. Zombieslakten som fungerar ypperligt som pausunderhållning i jakt på highscores ser ut att förlora sin glans som fullprisspel. Kontrollen känns inte heller genomtänkt och Playstation-originalen framstår som kontrolltekniska underverk i direkt jämförelse. Ett spel som bygger på att håva in höga poäng måste ha en rättvis kontroll, men just nu känns den oroväckande seg.

• 1
• 2
• 3
• Nästa sida »