Det är skillnad på entusiasm och entusiasm. Ingen utvecklare personifierar detta så tydligt som Gearbox. När andra krystar fram en machoattityd och en omklädningsrumsrå jargong är det sällan på riktigt, det är min fasta uppfattning. Men när grabbarna från Texas-studion pratar om sina titlar lyser deras ögon av sprudlande glädje och de långa och nördigt initierade meningarna tar aldrig slut. Sällan är orden särskilt filosofiska eller djupsinniga ("Fuck yeah!") men de är alltid äkta.

Också de två väl valda orden inleder visningen av Aliens: Colonial Marines. Med yviga gester berättar representanten från Gearbox att det är en dröm att få jobba med varumärket Alien och i synnerhet den aktade andra delen, Aliens. Under de 25 åren som passerat sedan filmen hade premiär har spel- och filmmakare lånat och stulit från James Camerons sci-fi-mästerverk utan några skrupler. Nu är det dags att ge något tillbaka. I Gearbox händer ska du och jag få chansen att förverkliga våra pojkdrömmar. Men, vill jag tillägga, allra mest är det utvecklarna som uppfyller sina. Vilket är nog så fint.

Det beskrivs som den sanna uppföljaren till Aliens. Vi ska absolut inte förringa Alien 3 men istället för försvarslösa överlevare kommer vi att få spela som hårdhudade soldater. Efter demonstrationen inser jag att gröngölingar göra sig icke besvär, för att klara sig igenom det linjära och välregisserade helvetet behövs det mer än en förhoppning. Det krävs också den sortens handling som bara kan komma från en ärrad veteran.

Karaktärsmodellerna är inte särskilt avancerade, animationerna lämnar en del att önska men känslan av utsatthet är omedelbar. De tre soldaterna är tungt beväpnade och deras övergivna bas är tyst som i graven. Men det är en bedräglig tystnad som bara kan brytas på ett sätt. Hur då, undrar du? Jo, genom att en xenomorph utan förvarning blottar sig och drar upp min skrikande kamrat i ett ventilationsschakt. En snabb blick på vår rörelsesensor avslöjar att ytterligare fem röda punkter närmar sig illavarslande snabbt. Det bedrägliga lugnet ändrar helt form och bestarna kommer från alla vinklar och vrår. På dina uppenbara frågor svarar jag: "ja, vi är totalt utsatta" och "ja, vi måste fly fort som satan". "Fuck yeah", som Gearbox hade uttryckt saken.

Bättre fly än flickigt skrika

En vild utomhusjakt tar vid och vi introduceras för en helt ny typ av alien. Han är stor, jättearg och tycker om att mosa marinsoldater mot väggen (vilket min andra kollega demonstrerar). Om jag hade kontrollerat situationen hade jag gjort det enda vettiga; skrikit som en liten flicka. Men Gearbox representant hinner precis in genom en dörr innan den stängs och separerar utomjordingarna och soldaterna från varandra. Det är också en lösning.

På flera punkter är Aliens en väntad shooter med väl genomtänkta "hoppa högt"-moment. Det ämnar inte ge genren en pånyttfödelse vilket inte behöver vara en dålig sak. Men därmed är det inte sagt att spelet saknar smarta lösningar som bidrar till den oförfalskade Alien-känslan. Spelet tycks sträva efter att fila bort all onödig sifferstatistik, hälsomätare och dylikt från skärmen. Du ska se spelet genom en soldats ögon och då passar det sig inte med stämningsdödande vapenhjul. Rörelsesensorn kan du exempelvis se genom att kika på din arm och potentialen höjs ytterligare med tanke på att Gearbox redan har en Wii U-versionen i rullning.

Med det filmiska arvet i åtanke kan den linjära vinkeln med hårt regisserade sekvenser vara helt rätt väg att gå. Men samtidigt krävs det att Gearbox ser upp med ofrivilligt komiska bloopers som kan komma av scriptade scener. Men de verkar dedikerade och även om det inte garanterar en succé är det alltid en början.

Co-op är alltjämt spelvärldens nya svarta och i Colonial Marines behöver du inte möta utsattheten ensam. Det intressanta är att nya spelare (upp till fyra samtidigt) kan tillkomma sömlöst utan menystrul och märkbara laddningstider. Men nog för att det är ljuvligt att samarbeta, mest förtjust blev jag i de flyttbara kulsprutetornen. Med ett sådant vid din sida kan de mest alien-infekterade korridorerna bli en eriksgata för ditt vidkommande.

En annan sak som präglar spelet är att det lidit av tunga förseningar. De är definitivt inte lika omfattande som Gearbox senaste titel (jo, vi tittar på dig Duke) men fem år ändå en lång tid. Ur vissa vinklar lyser den långa produktionstiden igenom och djävulen på min högra axel viskar om ännu en titel som är hopplöst föråldrad redan innan den släppts. Men ängeln på min andra axel ser inte de stelbenta animationerna för alla genuint utmejslade Alien-detaljer. Idag vinner optimismen, men i morgon är en annan dag. Fuck yeah!