När utvecklare ska följa upp mästerverk talas det ofta om det "svåra andra spelet". I fallet #Final Fantasy XIII-2 kunde situationen knappast vara mer besvärlig – men då av en helt annan orsak. För trots att den trettonde delen fick idel höga betyg har sålt i miljontals ex så saknades detaljen som skiljer ett väldigt bra spel från en omistlig klassiker.
Ingen fullträff alltså. De flesta kritiker menade att spelet inte var västerländskt nog. Ni förstår, Final Fantasy XIII var inget nytt #Mass Effect, #Dragon Age eller #Fallout. Om de tre är rymliga och luftiga vardagsrum så var FFXIII en spikrak korridor. Givetvis en dödligt vacker sådan, men ändå rakt på sak.
Lightning klassades av en del som en kvinnlig Cloud för 2010-talet. Nu fortsätter hennes historia.
Det var längesedan japanerna dirigerade och bestämde hur rollspel skulle te sig, men någon glömde beklagligt nog att berätta detta för Square Enix. För sent insåg de att den västerländska marknaden hade ett och annat att invända mot deras strömlinjeformade berättelse. Då räckte inte seriens vassaste och kvickaste strider särskilt långt. Inte heller den knäckande teknologin. Nej, inte ens det faktum att spelet med tiden öppnade upp sig och blev friare än det mesta. Inget fick spelarna i väst att bortse från det trånga korridorsberättandet – och precis där och då blev FFXIII en besvikelse.
Square Enix fortsätter missa målet
Drygt ett år har gått, men självförtroendet hos sagofabriken har fortfarande inte återhämtat sig. Det återspeglar sig i hur Square Enix väljer att presentera FFXIII-2 för mig. Ord som "spelarval", "frihet" och "öppensinnat" återkommer plågsamt ofta. Jag får veta att jag minsann kan prata med alla människor. Fantastiskt! Men saken är den att vi kunde göra det redan 1985 och inte ens då hade byborna mer intressanta fakta att komma med än att: "Det här är en stad".
På den vägen fortsätter det. Trots att Square Enix har tjugo år gamla spel med samma mekanik vill de att jag ska hänföras när jag kan välja en sidogång för att hitta en skattkista (med en – håll i er nu – phoenix down!). Och efteråt hinner det inte gå en sekund förrän de pekar på regndropparna som rinner längs skärmen. Det ska ju faktiskt "kännas som att vi är där".
Square Enix öppnar den här gången upp miljöerna.
FFXIII var ingen fullträff och det är – för att inte använda fulare ord – inte den här visningen heller. Det är först när jag en stund senare själv får hålla i kontrollen som hoppet sakta kommer tillbaka. Historien var alltid föregångarens starkaste sida och Lightning den coolaste huvudperson Tetsuya Nomura designat på den här sidan #Final Fantasy VII. Det är historien som fångar mitt nyvunna intresse, men det ska visa sig att det som får mig att stanna kvar är de enkla men charmiga spelnyheterna.
Lightning galopperar över en öde strand på sin mekaniska häst. Hack i häl jagas hon av seriens klassiska och monstruösa Bahamut. Bakom oss syns höga, kantiga byggnader och himlen är täckt av mörka moln. Samtidigt som vi tar del av den mäktiga vyn pågår en strid på liv och död, som vi kontrollerar till fullo. Vanliga attackkommandon blandas ut med quick time events och redan här, i inledningen, får jag uppfattningen av att de redan föredömliga kamperna blivit ännu bättre. Lightning rider längs byggnadernas kantiga formationer, utdelar mäktiga slag och mixen av actionfilm och tunga rpg-strider är påtaglig.
