#The War Z är stöpt i samma mall som Dean Halls omåttligt populära #DayZ. Grundpremissen är lika enkel som briljant: spawna med sparsamma förnödenheter ute i skogen och överlev den rådande zombieapokalypsen så länge som möjligt. Kämpa mot odöda och andra spelare samtidigt som du samlar mat, dryck och eldkraft som ligger och skräpar i den 100 kvadratkilometer omfångsrika zonen. Att lägga vantarna på godsakerna är dock inte så enkelt som man kan tro.

Delar av marknadsföringsavdelningen?

Det första jag gör när jag väcks till liv är att springa till den lilla turistorten Frosty Pines. I jakt på ett värdigt vapen tar jag mig till polisstationen som dessvärre visar sig vara tom, sånär som på en skäggig överlevare som höjer sin pistol och skjuter mig i huvudet. "YOU ARE DEAD" pryder skärmen och jag får börja om med en ny karaktär. Jag springer till en annan bebyggelse, blir skjuten av en prickskytt och hamnar i skogen med ett nytt digitalt alter ego.

Det gör ont att dö

Så här håller det på ett tag. The War Z är inte något för den otåliga spelaren, och för oerfarna nybörjare är det bitvis riktigt plågsamt – när du dör förlorar du allt du samlat på sig. Men samtidigt som det är design som får tårarna att rulla så är det själva fundamentet som den rafflande spänningen vilar på. När du har något att förlora ges döden betydelse, och att smyga förbi en blodtörstig bandit får en helt annan tyngd än i spelvärldar där fatala misstag rättas till genom att besöka en helare eller ladda den senaste sparfilen.

Mekaniken kring döden och flitigt användande av den gamla beprövade “utmaning kontra belöning”-filosofin förvandlar vissa ögonblick till fantastiska upplevelser. Som den gången då jag träffade en obeväpnad spelare och bestämde mig för att skjuta honom, men blev överrumplad av zombier innan jag hann krama avtryckaren. Det slutade med att vi sprang sida vid sida, han lyckligt ovetande om mina giriga intentioner, med en hel hord hjärndöda i släptåg. Hela tiden letade jag efter rätt tillfälle att släcka hans liv, men brist på ammunition gjorde att jag slutligen hölstrade skjutjärnet. Lite senare slank killen undan (eller dog) i tumultet. Ett stort ögonblick i all sin enkelhet.

Till din död skiljer oss åt

Men tyvärr är dessa stunder alldeles för få, och The War Z är oftast en djupt otillfredsställande upplevelse. Man ska ha klart för sig att detta inte på något sätt är ett färdigt spel, utan sneglar på #Minecraft-modellen där man betalar för att spela under utvecklingsprocessen. Därför kan jag se mellan fingrarna när det saknas material och funktioner och när demoniska hackare ibland ödelägger hela städer med sina aimbots. Det är sådant som jag förutsätter kommer lagas längre fram. Värre är det med de skeva konstruktioner som är djupt cementerade i spelets grund. Med byggnader som mest påminner om kulisser av kartong, risiga ljudeffekter och animationer som är ofrivilligt komiska är det här inte en värld att förlora sig i. Att obeväpnad kasta sig in i livsfarliga situationer blir dessutom otroligt tröttsamt i längden. Vill du ta kontrollen över sitt eget öde kan du dock alltid öppna plånboken.

Lögnaktiga girigbukar

Trots att utvecklaren #Hammerpoint Interactive hävdar att det är skicklighet och hårt arbete som avgör konflikter så serverar de ett smörgåsbord av hjälpsamma föremål som går att köpa med kreditkort. I en miljö där samlandet av förnödenheter är det centrala spelmomentet känns en sådan filosofi kring mikrotransaktioner rent av förkastlig.

De trasiga omgivningarna återspeglar spelets tillstånd

The War Z lider alltså av stora problem på många olika fronter. Som om det inte vore nog har utvecklarna dessutom kommunicerat förbaskat slarvigt och bland annat lovat saker som de inte levererat. Många spelare är med all rätt förbannade. Fansajter har lagt ner i frustration och #Valve har i skrivande stund plockat bort spelet från Steam och ger missnöjda kunder pengarna tillbaka. Hör du hur varningsklockorna klämtar som illavarslande bomblarm någonstans långt borta? Du bör lyssna på dem.

Vilket är synd. Bortom alla missuppfattningar, vilseledande marknadsföring och allmänt sunkig design finns det ändå potential. Den stora frågan är om Hammerpoint kan återhämta sig från den här mardrömsstarten, och om de överhuvudtaget är rätt utvecklare för jobbet.