Med bara månader kvar innan både #Microsoft och #Sony trycker ut nya högpresterande kiselplattor i sina hårddesignade lådor sitter jag slutligen med ett stycke next-gen i mina händer. Hakan svajar till men sätter sig snabbt tillrätta när #Killzone: Shadow Fall fläker ut sina miljoner polygoner på skärmen framför mig.
Missförstå mig rätt, nästa Killzone är snyggt. På samma sätt som #Crysis 3 är snyggt på en dator av senaste snitt. Det är bara det att grafiken inte gör samma sjumilakliv som i den förra generationsväxlingen. Och på sluttampen har 10-talets främsta utvecklare bevisat att visuell flärd gott kan sitta i passagerarsätet när en bra spelupplevelse ska byggas. Viktigt, men långt ifrån avgörande.
Robotkompis!
Min teori är att begränsningarna som åtta år gammal hårdvara faktiskt sätter, agerat smörjning snarare än käppar i de kreativa hjul som ständigt snurrar i bra speldesigners huvuden. De har tvingats att maximera sin kreativitet för att skapa upplevelser som dröjer kvar istället för att ösa på med effekter som knappt lämnar spår. Innovationer vinner alltid över explosioner.
The Ability Pad 3000!
Shadow Fall styrker min teori, i alla fall inledningsvis. Här har minsann praktfulla effekter fått gå före gameplay-mässiga nyheter. Det som ska kännas fräscht är den svävande robotkompanjon som hela tiden följer dig och som kan assistera på en rad sätt. Befinner du dig på en hög höjd kan den skicka ner en vajer, en temporär linbana, som du graciöst kan glida nedför. Om fienderna är för ettriga kan den också dra igång en energisköld som stoppar deras kulor, men släpper igenom dina, eller helt enkelt flyga dit och ge dem en rejäl stöt. Förmågorna väljer du genom svepningar på gamepadens pekplatta, ett manövertänk som gick igen även i andra spel. Jag döpte den snabbt till The Ability Pad 3000 - Just Swipe™.
Man ser på långa vägar att detta är en ond jäkel
Jag måste ändå säga att den uppdaterade Dualshock-kontrollen tilltalar mig. Den har breddats på alla håll och kanter och känns därför köttigare, raka motsatsen till Playstation 3-versionen som alltid varit lite sladdrig i mina nävar. Förhoppningsvis kommer utvecklarna också att hitta mer intressanta användningsområden för touch-området, det är slöseri med teknik att bara låta den ersätta styrkorset.
En stark fördel de nya plattformarna ändå har, och som har blivit en tydlig trend bland de annonserade spelen, är att spelytorna har blåsts upp rejält. Nu är Killzone: Shadow Fall långt ifrån en öppen värld men banan jag testade var heller ingen korridor. Istället fanns det tre olika områden som lockade till stridigheter med de rödögda oliktänkarna – en bunker, en kraschad flygmaskin och det tidigare nämnda berget. #Guerilla-killen som leder demonstrationen menar att vissa banor kommer att ha både huvud- och sidouppdrag och friheten att själv välja i vilken ordning saker och ting ska göras medan andra är mer styrda upplevelser, som förr.
Next-gen-skog
Den dryga kvarten jag bekantade mig med ett av flaggskeppen för vinterns lansering lämnade efter sig en ganska oroväckande känsla. Inte en besvikelse, för Shadow Fall verkar ändå leverera precis det som vi kan förvänta oss, men ett lättare anti-klimax. Det kändes aldrig som att titta in i en framtidsskikare, snarare ett kaleidoskop där former och färger koordinerats efter actiongenrens alla konventioner. En fröjd för ögat men inget som varar längre än upplevelsen.
