En flodvåg av djuprött blod forsar genom en korridor. Och även om den är en synvilla, visar den självutnämnde demonregissören Shinji Mikami med all önskvärd tydlighet att han inte är ute efter subtilitet och gärna lånar av allsköns andra verk – i det här fallet The Shining – så fort han får tillfälle. #The Evil Within är ett lapptäcke av skräckklyschor och splatter, men kanske viktigast av allt en återgång till det som 1996 odödligförklarade honom: #Resident Evil.
Jag har tagit mig till London för att äntra en för ändamålet särskilt inredd skräckkammare i kolmörker och spela två lösryckta passager under ett par timmar.
I ett av båsen intill mig kan jag höra oroliga jämranden från någon av mina europeiska kollegor. “Nej, nej, nej, nej”, stönar han, som om han helt förlorat sig i spelets våld och vädjar till det att sluta. Jag fascineras av reaktionen, och skräms snarare enbart av honom. Kommer hans röst närmare, eller inbillar jag mig? För en luttrad skräckspelare gör The Evil Within ingenting överraskande. Men att sitta bredvid den här varelsen i mörkret är läskigt effektivt – om jag nu kommit för att bli skrämd...
Det var ingen riktig styrsel på dartkvällen.
Spelet i sig är lättgreppat och jag kommer snabbt in i lunket, huvudkaraktären Sebastian styrs utan styltiga handikapp i tredjepersonsvy. Men han präglas å andra sidan av två stora och ironiskt påtagliga problem i sin roll som kriminalare: för det första saknar han sinne för fara, egentligen helt slutledningsförmåga. Vilket förstås blir väldigt komiskt i sammanhanget. När Sebastian väl utbrister “there’s something wrong with this place” har mentalsjukhuset redan kastat hinkvis av blod, kroppsdelar och övernaturliga fenomen i ansiktet på honom. För det andra är karlns kondition så taskig att en språngmarsch på blotta sekunder får honom att kollapsa flåsande mellan knäna.
Det är ständigt återkommande saker som dessa som får The Evil Within att framstå mer som #Deadly Premonition-artad parodi än blodisande allvar. Men samtidigt visar Shinji Mikami och hans hundramannalag på nybildade #Tango Gameworks prov på en otrolig produktivitet. För spelet tycks inte ha en död sekund.
Omedveten parodi
Den insektslika, oformliga kvinnan med långa hårtestar för ansiktet, som krampande kryper mot Sebastian, försvinner lika fort som hon dyker upp. Och så plötsligt tampas man med nästa fiende, trampar i nästa fälla, skakar av sig nästa synvilla och försätts i nästa förvridna miljö. Händelserna avlöser varandra på ett sätt som håller en engagerad i princip oavbrutet.
Och visst har The Evil Within tydliga Resident Evil-kvalitéer, särskilt i problemlösningen. När jag når en gammal herrgård och där ska låsa upp en dörr genom att sticka nålar i mänskliga hjärnor utspridda i diverse experimentrum påminns jag om tjusningen med de löjligt kontextlösa men alltid lika underhållande äventyrsmomenten.
Beskedet att han sparade in halva tandtrådskostnaden hade fått honom att tappa hakan, om det inte var det som låg bakom den halverade tandtrådskostnaden.
Rent spelmässigt vet utvecklarna att ta vara på genrens överlevnadsaspekt. Miljöerna är ofta trånga, klaustrofobiska utrymmen. Utsattheten blir desto mer påtaglig eftersom man ständigt jagar förnödenheter och ammunition. Och de odöda, här kroppar till synes sargade av omänskliga experiment, slutar inte att studsa tillbaka på fötter om man inte till slut bränner dem med ett knapphändigt hopskrap av tändstickor.
Det råder egentligen inga tvivel om att The Evil Within kommer att stilla det behov man har av överlevnadsskräck i Resident Evil-anda. Min personliga upplevelse är dock att det lutar mer åt kanske omedveten parodi än trovärdig, indragande skräck. Som luttrad speldesigner vet Shinji Mikami precis vad han håller på med, men varken han eller hans team tycks ha en enda insikt i mekanismerna bakom verkligt psykologisk terror. Kanske är det bäst så; att vi snarare kan gotta oss åt en underhållande, späckad referensfest från och med den 24 oktober.
