Under en mörk period i spelhistorien var det många spel som fick ett påklistrat multiplayerläge, som av förklarliga skäl saknade all sorts passion. Det var något som bara skulle bockas av på spelkartongen, en blindtarm på vår underhållning. Idag är det nästan tvärt om - multiplayerjättar som tampas med singleplayer - och det är få som lyckats leverera en upplevelse värd namnet.

Battlefield-serien har haft en ganska brokig inställning till solospel. Visst, det första spelet erbjöd strider mot bottar, men fokus har alltid varit på krig mot och med kamrater, främlingar och direkta fiender. När #Dice introducerade sidospåret #Bad Company kryddade de storyn med en stor portion humor och galenskaper, vilket blev mycket uppskattat. När uppföljaren skruvade upp tossigheterna ytterligare en nivå charmades ännu fler.

En bild som säger ganska mycket om tonen i Bad Company-spelen

Med #Battlefield 3 ändrades tonen radikalt och vi möttes istället av en thrillerhistoria som stundtals gjorde en ganska bra jobb. Förra årets #Battlefield 4 fortsatte på samma spår men till och med Dice har sagtr mellan raderna att kampanjen var ganska medioker.

Nystart

Så varför skulle vi bry oss om vad som händer i #Battlefield: Hardline? Svaret stavas #Visceral Games, utvecklaren som gett oss tryckande stämning i #Dead Space-serien och tokaction i #Army of Two: The Devils Cartel. Från de första timmarna av spelet att döma kan de vara på väg att göra något intressant med den tidigare Dice-exklusiva serien.

Hardline innebär en ny riktning för Battlefield som tidigare fokuserat på krig och soldaterna som utkämpar dem, såväl fiktiva som historiska. Stridigheterna flyttas istället till gatan där poliser och knarkbranschen stångar sig blodiga mot varandra och som nyanländ på Miamis blöta gator är huvudkaraktären Nick Mendoza lika novis inför miljöombytet som vi spelare.

Nick Mendoza är ingen Preston Marlowe men det går kanske bra ändå

Mitt första nedslag utspelar sig precis i början, på det första uppdraget tillsammans med nya kollegan Khai Minh Dao. Det mest förvånande är inte avsaknaden av militärlingo utan hur lågt tempot är. Vi är på jakt efter en langare av en ny syntetisk drog och rör oss lugnt och metodiskt genom ett bostadsområde i de mindre belevade kvarteren i James Crocketts hemstad. Det tar säkert fem minuter innan jag ens får dra mitt vapen, och då är det för att arrestera en person och förse honom med handbojor. Genom att flasha din bricka och hojta “polis” kan fiender välja att ge upp men du måste hålla ögonen på dem för att de inte ska ångra sig. Att försöka gripa en större grupp människor är därför ganska så knepigt. Eller dumdristigt.