Årets mest efterlängtade spel enligt er läsare är, att döma av vår testsession, en titel som har potential att slå de andra open world-giganterna så hårt på fingrarna att de kommer tvingas anmäla CD Projekt Red för aga. Det är så enormt mycket mer ambitiöst och i sin fenomenala dragningskraft så storartat, hjärtslitande tilldragande att det om allt går som det ska, kommer att definiera en hel genre för lång tid framöver.

Allt sitter i detaljerna.

The Witcher 3:s makalösa persongalleri tar de livlösa pappfigurerna i Skyrim och knölar ihop dem för att sedan öva trepoängare mot närmsta papperskorg. Den minutiöst detaljerade spelvärlden tar Inquisitions pastelligt glättiga tomtar och troll-scenerier och låser in dem i ett skåp i skolkorridorden med lappen ”douchebag” tejpad på ryggen. Monstermenageriet i The Witchers slavisk-nordiska fantasysaga är långt mer övertygande, skräckinjagande och känns så mycket närmare vår egen folktro än de idisslade varelser som pliktskyldigt befolkar konkurrensens titlar.

Det är ett recept för total, förkrossande succé, men det gäller att det mästerliga gänget från Warszawa har tungan exakt rätt i mun för att det här inte ska slå tillbaka i ansiktena på dem. Men vi återkommer till det.

The Witcher 3 är blodigt, rått och vackert.

Mina magiska tre och en halv timme med spelet börjar med att jag kastas rakt in i en (frivillig) tutorialsekvens, en sorts tillbakablick till ett av Geralts besök i Witcher-fästet Kaer Morhen, en borg långt uppe i bergen där de muterade monsterjägarna upplever sin andra födelse, fostras och slipar på sina kunskaper. Trots ”nu ska vi lära dig”-upplägget blir jag nästan lite rörd av återseendet, och när en viss liten skyddsling dyker upp med sitt askvita hår, sitt sneda leende och ögonen fulla av djävulskap, skrattar jag högt för mig själv i det trånga testrummet där man innan dess kunde ha hört en nål falla i golvet. Jag är så oerhört glad över att vara tillbaka i Sapkowskis och CD Projekt Reds värld, och det är verkligen precis så vackert och tilldragande som jag hoppats, men inte riktigt vågat tro att det skulle kännas. Jag kan bokstavligen känna hur min kritiska ådra snöps till av CDPR:s skoningslöst precisa peang. Jag förförs.

Längs fortets vindlande stigar löper jag och Ciri i en lek med allvarliga undertoner, och häpnar över detaljrikedomen, dras med av den suggestiva, slaviska folkmusiken. Bergen lever. Spelvärlden lever! Det är det här allt handlar om, att som en nyfödd få möta nya världar och dess invånare, nästan känna kodens rytm ut i fingertopparna. Där över borgen flyger kråkorna i vild jakt, där nere tränar mina bröder på borggården, vinden böjer granarna och viner runt mitt huvud.