Jag har aldrig spelat ett demo av ett demo förut. Än mindre en demonstration av en titel som varit under utveckling under nio år och gått från att vara en udda spin-off till att bära en hel genre på sina axlar. Final Fantasy XV är inget vanligt spel. Ändå är det just det vanliga som gör störst avtryck, eller snarare hur #Square Enix fogar samman vägskyltar med magi. Campingplatser med behemoths.
"Det här är en fantasi baserad på verkligheten." Så presenterades Final Fantasy XV. Orden visar sig stämma.
"Cloud? Och Squall? Är det ni?
Episode Duscae inleds – för det här är också ett demo med eget namn – just i ett tält och med jakten på en sådan där mytologisk best som funnits i serien sedan 1988. Känslan jag haft tidigare av att Final Fantasy XV handlar om ett grabbgäng på en roadtrip förstärks. Prompto, platinablond Cloud-lookalike, gör en scen av att inte vilja kliva upp ur sängen medan spelets frontfigur, prins Noctis, inte säger särskilt mycket och mest ser dyster ut. Sättet påminner om Squall, megaemot från Final Fantasy VIII.
Tetsuya Nomura borde verkligen hitta nya infallsvinklar i sin karaktärsdesign.
Övriga halvan av kvartetten utgörs av Ignis och Gladiolus, som snarare är män än pojkar. Ärligt talat har jag svårt att skilja deras särdrag åt under den korta tid jag tillbringar tillsammans med dem. Förhoppningsvis ska alla fyra i sinom tid växa till unika personligheter. Men inte idag, för i nuet är det istället striderna och vyerna som ska spela störst roll, och ge mig mest hopp.
Fantasifull realism
När jag masar mig ur tältet breder Duscae ut sig, gröna ängar med ett skogsbryn en bit bort och någon enstaka dammpöl. Här och var sticker små radiotorn upp. En enslig asfaltsväg slingrar sig genom landskapet, och spejar jag riktigt långt anar jag en bergskedja. Det skulle kunna vara en vanlig utsikt om det inte vore för omöjliga formationer som skjuter ur marken, silverglänsande spiror vid horisonten och skyhöga dinosauriebestar som likt kossor lugnt betar och bara låter dagen gå.
Episode Duscae känns som en campingsemester. Ja, det är en komplimang.
Nej, det här är inte sydsvenska landsbygden. Det här är Final Fantasy. Vyn minner om Gran Pulse, den fria del av Final Fantasy XIII som var den avgjort bästa men som få orkade ta sig till. Att Square Enix svalt den fräna kritiken råder det inga tvivel om, redan från start kan jag välja min väg. Men en timme är kort och jag beslutar mig således för att springa rakt söderut, längs den stig som leder in i en granskog och jakten på behemothen. Vår bil har gått sönder men priset på ett monsterhuvud är saftigt och ska ge oss de gils som krävs för reparationen.
Stridens hetta är omedelbar och, än viktigare, kontrollen känns lika omedelbar. Genom att hålla nere dualshockens fyrkant utför jag vassa kombinationer, medan ena axelknappen låter mig följsamt glida undan kritternas motattacker. Detta kostar dock magipoäng. Med precis tajming kan jag också utföra förödande kontringar. Jag möter ettriga benrangel till kryp men även håriga och bastanta små garulas som dräps genom att välta dem och låta huggen hagla.
Men jag stöter bokstavligt talat på patrull när en trupp magitek-soldater landar på fältet och går till anfall. Säkert är de 30 stycken, de känns som 3 000. Här lär jag mig teleporteringskonsten och susar upp i ett mindre torn bara för att likt döden från ovan fara mot marken och ta fienden med storm. Trodde jag. Det hade varit en fin knorr men istället får jag ett game over upptryckt i ansiktet.
Med ena foten i fantasin och den andra i verkligheten.
Varje gång jag dräps – jag erkänner, det hände ett par gånger – får jag börja om vid lägerelden. Där slutar också varje dag med lite skitsnack, ett mål mat och fördelningen av dagens erfarenhetspoäng. Jag tror visserligen inte att man är piskad att slå läger varje natt men klart är att fiendefaunan är värre under det kalla månskenet. Dessutom är det givetvis korkat att inte levla Noctis och de andra.
Men en timme är, som sagt, flyktig. Det är så mycket jag inte hann uppleva: att susa genom landskapet i bilen eller att låta Cidney, seriens första tjej-Cid, lägga sin hand på den. Jag hann inte fälla behemothen eller utforska de svarta grottorna under Duscae. Det fanns inte tid för att på allvar känna om detta är den pånyttfödelse Final Fantasy så innerligt behöver. Men det finns en tid för allt, och Square Enix har verkligen planterat och ryckt upp sina visioner. De har rivit ner och byggt upp.
De har haft nio år på sig. Inom nio månader lär vi veta om den eviga väntan och den skakiga utvecklingstiden var precis vad de japanska sagorna behövde.
Fotnot: Episode Duscae medföljer under en begränsad tid Final Fantasy Type-0 HD som släpps till Playstation 4 och Xbox One den 20 mars.
