Om det är något jag minns från Deus Ex: Human Revolution så är det taken. Spelmekaniken och berättelsen hade bägge sina stunder, absolut, men varje gång jag kände för att klaga på de dumma bossfighterna eller den tomma huvudkaraktären var det inte coverbaserat skjutande som lugnade ner mig, utan taken. Inte bara för att ”Oooh så fina och glansiga de är”, utan för att de var ett så tydligt tecken på den omsorg med vilken spelet utformats.
Den omsorgen såg jag däremot inte mycket spår av under mitt besök för att spela Deus Ex: Mankind Divided i Square Enix Londonkontor förra veckan. Medan mina journalistkollegor pratade sig varma om de nya krafterna och banorna satt jag och tjurade efter den tredje kraschen på tio minuter. De andra verkade inte ha alls samma problem, men halvårsförseningen känns med andra ord helt berättigad.
Men det här var en pressvisning, inte en releasefest, och det som är trasigt idag behöver inte vara det om nio månader. I en orkan av buggar kisar jag därför så gott jag kan, och nog är det allt så att jag döljer sig en lovande uppföljare någonstans där inne.
Två år har gått sedan händelserna i Human Revolution, vilket innebär att 25 år fortfarande återstår innan tidslinjen sammanfogas med originalspelet. De av er som spelat föregångaren lär minnas att den inte slutade på den muntraste av toner, och den så visuellt utmärkande cyberrenässansen har övergått i apokalyps i och med ett växande hat mot teknologiskt ”förbättrade” människor, eller ”Augmented”, som de kallas. De trakasseras, förföljs och tvångsförflyttas av paranoida människor och deras regeringar.
Men i och med teknologins fall verkar Deus Ex också förlorat mycket av sin karaktär. Jag förstår vad de vill uppnå – dystrare toner och nedgångna miljöer ska självklart förmedla samma apokalyptiska stämning som berättelsen i sig – men de två nivåer jag hade möjlighet att spela hade visuellt sett lika gärna kunnat vara hämtade ur valfritt Call of Duty.
Den första av dessa utspelar sig i ett ofärdigt lyxhotell i Dubai och fungerar både som tutorial och, för mig, som oavsiktligt eldprov. Efter att jag utrustad med ett bedövningsgevär klarat mig någorlunda smärtfritt genom två tredjedelar av banan fastnar jag i en låda, men räddas snart av en hjälpsam utvecklare som teleporterar mig tillbaka till början av banan och återställer alla fiender jag sövt och oskadliggjort. Mitt vapen följer däremot inte med, men efter att ha tillbringat ett par minuter i panik tar jag mig i kragen – dags att se vad som hänt på stealth-fronten.
