Frågan jag ställer mig inför den här recensionen är ”vad vill jag få ut av ett fightingspel?”. Svaret: det ska vara enkelt att komma in i men ha tillräckligt djup i attackerna och att karaktärerna ska vara tillräckligt varierade så att jag kan hitta en stil som passar mig. Redan nu kan jag säga att Facebreaker till Wii inte når upp till det.

Karaktärerna du har att välja mellan är grova karikatyrer, från onlinespelande sumos till tunna damer och groteska muskelberg. Visst drar det lite i mungiporna när de gör sina humoristiska entréer i ringen men väl innanför repen upphör i princip olikheterna. Höga och låga slag kombineras med blockeringar och pareringar, ju längre slagserier du får in desto mer välfylld blir din specialmätare. Redan vid det första steget kan du utföra en kraftig attack men blir du träffad töms energin på direkten. Är du kylig nog att vänta tills hela mätaren är fylld kan du utföra slaget som gett spelet dess namn; en rejäl mörbultning som slutar med att du gör mos av motståndarens ansikte och därmed avslutar matchen. Att använda eller inte använda specialaren är det enda taktiska val du behöver göra, annars känns det mest som en rallarsvingsfest där slump snarare än list avgör utgången. Karaktärerna är olika på ytan men de har blivit fostrade av samma tränare.

Aaaargh, varför fick jag inte vara med i nya Punch Out istället!?

Grafiken är precis lika välgjord som på de andra plattformarna och karaktärernas ansikten svullnar upp ju mer stryk de får ta emot. Vissa stunder känns hela inramningen som ett modernt Punch Out men ett par mediokra matcher senare lyser den trista spelmekaniken igenom. Det blir något roligare om motståndet är en wiimotejabbande kamrat men få spel misslyckas då. Med epitetet ”Party” vill nog Electronic Arts att titelns ska vara en given festingrediens men Wii Sports känns fortfarande hyfsat ohotat på den tronen.

Om Facebreaker nu inte lever upp till mina förväntningar på ett fightingspel, vad får då de som köper spelet? Ännu ett missförstånd om att rörelser gör ett standardmässigt spelupplägg hundra gånger roligare. Den tvåa som Playstation 3-versionen fick i betyg innan jul har därmed inte en chans att växa och ”ok” är det lagom-ord som gör ett ypperligt jobb att beskriva Facebreaker. Om du känner för att förvandla dina vänners ansikten till gröt utan några bestående men (förutom de psykiska) tycker jag att #Street Fighter II är en mycket bättre investering.