#GTA: Chinatown Wars sålde inte lika bra som förväntat till #Nintendo DS, och därför finns nu den tidigare exklusiva titeln också till #Sonys PSP. Det handlar om en ren portning visserligen, men ett bra spel är ofta bra oavsett vilken plattform det finns på. PSP-versionen har förstås bantats ner till en skärm och allt som hade att göra med Nintendo-maskinens pekskärm och mikrofon är borttaget för att styras på andra sätt. Flerspelarlägets spelarantal har sjunkit från fyra till två.

Chinatown Wars är en tillbakablick på hur GTA såg ut innan det #blev riktig 3D. Kameran sitter uppe i himlen och stirrar ner på handlingen, du ser inte särskilt många meter framåt och bilkrockar är omöjliga att undvika i högre hastighet. Där slutar dock likheterna med de äldre delarna, då grafiken är ljusare och mer detaljerad, samtliga bilar har samma GPS som i #GTA IV och e-post är något som måste kollas var femtonde minut.

Minispelen, som förut kontrollerades med DS:ens tryckkänsliga skärm eller mikrofon, är flyttade till att styras med joysticken eller L- och R-knapparna. Att tjuvkoppla bilar kräver tack vare minispelen mer än att bara få upp dörren, och även om det har förlorat lite i interaktivitet gör deras korta längd sitt jobb med att skapa lite mer variation.

En halvt lyckad portning

Dessvärre gäller samma problem som fanns i DS-versionen också här, såsom bökig kamera som mer än gärna ställer byggnader och broar i vägen för dig. Musiken är tråkigare än vanligt: färre låtar åtar och total avsaknad av pratprogram och reklamavbrott. Musiken är absolut inte dålig, men Rockstar har skämt bort oss med fantastiska licensierade låtar och då blir besvikelsen värre än om det hade gällt någon annan serie.

Ljudupplevelsen får sig ytterligare en törn i och med att karaktärerna saknar röster. Dialogen är precis lika fyndig och ocensurerad som vi är vana vid, men att få höra den skulle gjort det tre gånger så underhållande. Att den saknas i DS-versionen går att förlåta, men på en UMD-skiva får den plats.

Nu till det positiva - det är GTA. Det sadistiska nöjet i att köra en bulldozer mot mötande trafik är oslagbar, att kasta bensinbomber och elda upp hela gator är ovärderligt. Uppdragen är visserligen av standardutförande med variationer på hämta X till Y, döda Z och jaga Q, men det är också vad som förväntas av titeln. Polisbilarna går fortfarande att bara köra ifrån, men du belönas nu för att ramma poliserna. För en efterlysning på fyra stjärnor behöver du neutralisera fyra polisbilar, för tre stjärnor tre och så vidare. Biljakterna är betydligt roligare och något jag hoppas blir en standard för resten av serien.

Detaljerna som droghandlen, leta vapen bland soporna eller bara köpa nya hus håller dig sysselsatt. Spelvärlden ger intrycket att vara enorm med hur mycket som helst att göra.

Att kameran är upp i skyn är något som kräver lite tålamod. Jag avskydde den första timmen, förbannade det begränsade synfältet, men jag vänjer mig vid den och dess förmåga att visa action oberoende av åt vilket håll huvudpersonen tittar. Kontrollen fungerar smidigt och snabbt och grafiken håller sig stabil med sin serietidningsinspirerade stil.

Den förlorade konsten att vara snäll mot sina grannar.

Det som talar emot Chinatown Wars är att Rockstar redan släppt två andra GTA-spel till PSP (#Liberty City Stories och #Vice City Stories) som saknar de brister jag upplever med denna portning. Kameran är nere på marknivå, musiken är fantastisk och det finns röster till alla karaktärer som snackar med dig. I jämförelse känns Chinatown Wars som ett mini-GTA, som trots klara fördelar rent spelmässigt med sina minispel och polisjakter, ändå krymper när det ställs sida vid sida.

Chinatown Wars är ett bra GTA som hade förtjänat att få mer tid på sig för att anpassas till PSP, fått röster tillagda, gjort radion roligare; sånt som för mig gör halva GTA-upplevelsen. Det är ett bra spel, men som en del i serien saknar det för mycket av ljudupplevelsen.

» Recension: Chinatown Wars på Nintendo DS

[video=3868]