Hösten 2007 rockade Valve världen med Episode Two och Team Fortress 2. Men den stora överraskningen i Half-Life 2: The Orange Box var Portal, ett småskaligt pusselspel som inte liknade just någonting som nått den stora allmänheten. FZ föll pladask för den stilrena satiren och när nu Portal 2 är redo har redaktörerna Tomas och Calle grävt ner sig i den avsevärt fylligare uppföljaren. Här är deras samlade omdöme.

Tomas: Att göra sig hörd i titaners sällskap borde vara varje nykomlings mardröm. Men efter att ha anställts av Valve och fått i uppgift att skapa ett "riktigt" spel av idéerna från indietiteln Narbacular Drop gjorde de tidigare Digipen-studenterna långt mer än förväntat. De gjorde Portal, ett mästerverk väl värd sin plats i den fenomenala orangea lådan.

Portal 2 släpps under andra betingelser. Som fristående fullpristitel kommer den inte undan med budgetursäkten, ej heller kan den gömma sig bakom andra spel i samma paket. Det ska på egen hand leva upp till förväntningar som piskats till skyarna av ettans framgångar och som stegras ytterligare av att just Valve står bakom. Men Valve har inte blivit ett aktat namn genom att släppa halvmesyrer, och en stund in i det nya äventyret framstår föregångaren allt tydligare som det ganska småskaliga experiment det faktiskt var.

Kompisar från förr

Aperture Laboratories ligger i ruiner. Efter decennier av overksamhet tränger träd och växter in, mekaniken fungerar sporadiskt och de stramt designade testbanorna sparkar associationerna i helt nya riktningar – adjö Apple, hej Pripjat. Du överlevde sammandrabbningen i slutet av Portal och efter årtionden i dvala vaknar du till liv under laboratoriets långdragna dödskamp. En annan överlevare är Wheatley, en klotformad och stirrig robot som leder dig till ett portalgevär ut i resterna av labbet. På kuppen råkar han skaka liv i en – med rätta – hämndlysten Glados.

Berättelsen inleds med hög igenkänningsfaktor (du springer till och med på ett par av de gamla banorna) och strukturen med en serie testkammare följda av flykt bakom labbets kulisser återanvänds. Men Portal 2 är större, vackrare och mer varierat. Antagonisten Glados ställer dig inför livsfarliga problem, som senare ersätts av (den spoilern får du ta) uppgifter där du ackompanjeras av Wheatley och Aperture-grundaren Cave Johnson. Den senare är en man som inte låter småsaker som mänskligt liv stå i vägen för sin mycket amerikanska driftighet. Återvändare ler igenkännande åt Glados cynismer i väntan på de nya bekantskapernas minst lika starka repertoar, och nykomlingar är bara att gratulera inför den storartade underhållning som väntar.

Parallellt med storyn och den knivskarpa svarta humorn vilar Portal-serien på den ganska enkla idén att komma runt fysiska hinder med hjälp av flyttbara portaler. Skjut två hål på två plana ytor, gå in genom det ena och du kommer ut genom det andra. Ett par nya inslag gör tvåan mer komplex; spegelkuber riktar laserstrålar i nya vinklar, "broar" och "ljustunnlar" ger med ett par välriktade portalers hjälp tillgång till tidigare onåbara områden och "gelé "trollar med fysiken (ännu en idé från ett Digipen-projekt – Tag: The Power of Paint). En järnbro långt bortom gränsen för hur långt du kan hoppa? Sätt den ena portalen där röd fartgelé sprutar ut, den andra på en plan sträcka i riktning mot järnbron och det finns hopp för hoppet. Räcker det inte? Testa lite blå hoppgelé längst ut på kanten.

• 1
• 2
• Nästa sida »