Håll vänsterspaken framåt. I fem minuter. Undvik två energifält. Håll vänsterspaken framåt i fem minuter till. Undvik tre energifält. Håll sedan vänsterspaken framåt i några minuter till. Så börjar #Spider-Man: Edge of Time, och jag kan inte direkt påstå att jag är överväldigad när jag ser 2099 års Spindelman sakta, sakta kräla fram genom ventilationstrummor medan en förmodat ond vetenskapsman lika sakta promenerar genom en anonym hightech-korridor nedanför.
Morgongymnastik i spindelfabriken.
Grundidén i Edge of Time är inte helt oväntat byggd kring tidsresor. Närmare bestämt att nämnda vetenskapsman reser tillbaka till 1970-talet och grundar sitt onda jätteföretag långt innan det egentligen skedde, vilket förändrar nutiden å det grövsta. Peter Parker/Spider-Man jobbar numera åt det onda Alchemax och vet inte bättre. År 2099 har dock Miguel O’Hara blivit sin egen spindelman, och får på något inte närmare förklarat vis kontakt med Parker. Tillsammans bestämmer de sig för att göra något åt saken.
Det är här det blir intressant: om Parker ändrar något i sin tid kan det påverkar O’Haras tid, så att till exempel en samling skurkar som han inte klarar av att slåss mot upphör att existera på grund av att Parker stoppar det experiment som skulle ha skapat dem 100 år tidigare. Ibland funkar detta även åt andra hållet, och när du spelar som en Spider-Man kan du ofta se den andre på en liten bild i hörnet så att du vet vad som står på spel.
Spiddes första och sista försök att liva upp helgen med t-röd.
Det är tyvärr så långt det intressanta med spelet sträcker sig. Med handkontrollen i näven visar sig Edge of Time snabbt vara ett standardspel enligt mall 1A. Jag springer genom trånga korridorer, slåss med en knapp, skjuter nät med en annan och skickar upp skurkar i luften med en tredje. Någon gång då och då får jag svinga mig omkring med nätet helt fritt, men för det mesta utspelar sig allt i gråbruna korridorer där hjältens förmåga att röra sig fritt inte utnyttjas alls. Det är tråkigt. När dessutom variationen är minimal och fiendedesignen oinsprerad, faller intresset ganska snabbt.
Det kanske är tur att spelet bara är sex timmar långt, mer än så skulle åtminstone inte jag ha orkat med. Spider-Man: Edge of Time tar en lysande idé och kokar ihop en grötig, osmaklig soppa av vad som kunde ha varit ett mycket bättre spel.
