I den rörelsekänsliga forntiden, nådens år 2006, demonstrerades det nya, exotiska viftandet och skakandet gärna av titlar fullproppade med minispel. Det fanns dock ett ganska stort problem: spelen bjöd sällan på mer än tillfällig förströelse. Vana gamers tröttnade och gick raskt vidare till mer slitstarka titlar.
Ibland var kontrollösningarna fantastiska i all sin enkelhet men det saknades substans och stjärnglans (#Wii Sports). Ibland fanns där rikligt med innehåll och ett stort hjärta men balansen och spelglädjen kom i skymundan (#Rayman: Raving Rabbids). Titlar med syfte att visa upp ny teknik står sällan särskilt stadigt på egna ben, ofta känns de som ekande tomma teknikskal.
Peka, rulla, sjung! I Little Deviants är multitasking vardagsmat.
#Little Deviants är #Sonys sätt att marknadsföra Vitans alla funktioner och titeln är, ska det visa sig, en given ambassadör för den nya konsolen. De sötsliskiga varelserna med de stora ögonen kniper hjärtat på samma sätt som de psykotiska kaninerna en gång i tiden gjorde. Men allra viktigast är att minispelen den här gången får mig att vilja stanna kvar längre än två minuter.
I rask, färgglad takt introduceras vi till funktionerna. Rent krasst har vi sett de flesta förut men i händerna på #Bigbig Studios känns Sonys bärbara konsol som ett smärre under av innovation. Våra vardagsrum förvandlas till en shooter, vi lyfter landskapet med den bakre pekskärmen, skjuter ner fåglar, kastar oss från flygplan och kör vilse i en spökskog. Det finns ingen hejd på lustigheterna och mångfalden. Det enda vi egentligen kan vara säkra på är att knappar och spakar skuffas åt sidan för att lämna plats åt pekytorna, gyrot, mikrofonen och AR-funktionen.
"Sagan" om Little Deviants
Att kalla spelets storyläge för en berättelse är att ta i. Vi bjuds på en introfilm där våra avvikare kraschar med sitt rymdskepp och ju fler medaljer vi skrapar ihop under spelets gång desto mer flygfärdig blir vår nya galaktiska farkost. Det hela får i och för sig en kontext men känslan är ändå att det med inte så mycket större ansträngning gått att berätta en banal men charmig historia om de små varelserna.
Genom att peta robotskurkarna i ändalykten knuffar du ut dem.
Jag blir istället genuint glad av att spela Little Deviants. Tillfredsställelsen är omedelbar och det tar två sekunder att sätta sig in i en spelglädje som räcker länge och väl. Somliga minispel är roligare än andra men de flesta präglas av en hektisk och färgsprakande lekfullhet. Som att knuffa robotar ur fönster, genom att peta både bak och fram på konsolen. En ballongfärd blir en orgie av multitasking när du måste killa din deviant för att hålla honom i luften samtidigt som du lagar hål som robotfåglar hackar upp.
Det här är inget för stresskänsliga själar. Jag kommer på mig själv med att ofta hoppa, studsa och skrika ohälsosamt mycket. Medan andra spel är mer sparsmakade med belöningar får jag ofta något tillbaka av Little Deviants. I gengäld lämnar spelet mig utpumpad av den uppskruvade hetsen; som när jag tvingas sjunga eller vissla för att träffa rätt toner (svårare för vissa än för andra). Eller navigera genom dynamitladdade gruvor.
Något som är svårt, för att inte säga skvatt omöjligt, är att undvika lågvattenmärken i minispelsfester. Att lyfta landskapet med den bakre pekytan och på så vis få din deviant att rulla omkring för att hitta nycklar och undvika robotskurkar låter vansinnigt kul i teorin, men det är svårt att få till styrseln och den exakthet som krävs. Ofta känns det alltför chansartat och lämnar mig oftare vresig och arg än tillfredsställd och glad.
Little Deviants tar i så att den nästan spricker för att demonstrera alla Vita-funktioner – ibland även på högkant.
Vissa moment tappar också ganska snabbt sin attraktion. Att med hjälp av kameran snurra runt och skjuta sönder och samman fiender fungerar en stund – särskilt om du har en snurrstol – men ganska snart är jag nöjd och går vidare mot nya utmaningar.
Little Deviants är ordentligt utmanande från första stund. Att knipa bronset är oftast hyggligt enkelt men för att nå de ädlare medaljerna kräver spelet att du lägger ner din själ. Även om jag sällan känner den här passionerade motivationen för det här spelet gillar jag tanken. Det ska kosta blod, svett och tårar för att bli bäst. Det ska kännas, det ska göra ont.
Men efter att ha fiskat upp bronsen, slått ett antal high score och erövrat ett och annat silver är jag nöjd, glad och mätt. Härifrån väntar bara en lång rad upprepningar för att bli ännu bättre. Om detta är värt din och min tid? Nej, men det var kul så länge det varade.
