#Rayman Origins börjar där superlativen tar slut. Det är ett magiskt plattformsspel berikat med en lika vansinnig som fläckfri design. Dansande svampar och sjungande fiskstim samsas med sinnrikt handmålade landskap. Men bortom den grälla färgpaletten döljer sig också en mjuk, följsam kontroll, och tillsammans med den vackra ytan gör det spelet till ett av de snyggaste och bästa någonsin. Inte bara till PS Vita.
Delad glädje är dubbel glädje, sägs det. Att co-op-inslaget med upp till fyra spelare inte hänger med i Vita-konverteringen borde ha varit ett tungt avbräck. Jag säger "borde", för i själva verket trivs Michel Ancels fransos alldeles utmärkt på egna ben (om han nu hade haft några). Som plåster på samarbetssåren kan du ladda upp spökdata och tävla mot dina vänner på många av spelets nivåer. Men det är ett inslag som varken berikar eller stör, det bara är.
Ubisoft gör ett lika strålande jobb med Vita-versionen av Rayman Origins som med originalet till PS3 och Xbox 360 från i höstas.
I ensamt majestät är Rayman Origins ett mer pixelprecist plattformsspel. Du slipper fadäserna som per automatik kommer med tre tävlingsinriktade kamrater, som att försvinna ur skärmen eller slås på käften. Samtidigt är det svårare som solospelare att lyckas samla in alla gyllengula lums och på så vis låsa upp nya banor. #Ubisoft löser detta genom att låta pekskärmen agera hjälpreda. När du petar på bubblorna håvar du in skatterna som döljer sig inuti. Lika enkelt som självklart.
Äventyret är ett stilexempel på hur spel till en portabel konsol för första gången kan mäta sig med de stationära releaserna. Inga kompromisser; det här är samma visuella upplevelse som på min 50-tummare. Samma böljande kullar, samma vattenforsar och samma oförglömliga ögonblicksbilder. Lite plottrigt blir det ibland men med fingrarna på skärmen är det lätt att zooma både in och ut.
En touch av perfektion
Och det är lätt att älska Rayman Origins. För den rättvisa men knivskarpa utmaningen. För den obefläckade plattformsglädjen. För banornas olika ansikten. Vill du samla allt och hitta de mest dolda hemligheterna – och det vill du – blir du tvungen att spela om vissa banor mer än en gång. Men det är å andra sidan ett kärt besvär. Att uppleva en isgrotta eller djungelfors med tidspress kontra samlarhets är som att ta sig an två distinkta nivåer. De går knappt att jämföra.
Michel Ancels kreativitet/galenskap får härja obehindrat.
Däremot är spelet, sånär som på avsaknaden av co-op och vissa pekmoment, en karbonkopia av sin stationära storebror. Därför är det knappast rimligt för redan invigda fans att ta sig äventyret ytterligare en gång, om du inte vill ha ett perfekt resesällskap. En kul, unik detalj är dock att du kan samla in reliker och pussla ihop väldiga väggmålningar och videoklipp som berättar ursprungshistorien om Rayman och hans värld.
Kampen mellan Mario och Sonic är en lika klassisk som utdaterad holmgång i spelbranschen. Det räcker nu. Finns det någon som helst rättvisa – och god smak – blir Rayman den nya utmanaren. Redan i sitt första spel sedan 3D-eran blåser han förbi sina konkurrenter. Att jaga bortflyende skattkistor, springa uppför väggar och sväva över kokande soppa är så roligt något kan bli vårvintern 2012. Det är tveklöst Vitans allra bästa releasetitel, och frågan är inte när den kommer överträffas utan om.
