Recension
Ni no Kuni: Wrath Of The White Witch

Recension
Ni no Kuni: Wrath Of The White Witch

Ni no Kuni: Wrath of the White Witch

Av 2013-01-26 14:00

Genre: Rollspel, Äventyr
Testplattform: PS3
Utgivare: Namco
Utvecklare: Level-5
Releasedatum: 2013-02-01

I våra drömmar har Ni No Kuni varit en kärleksfull sammanblandning av det japanska rollspelsmyset från Dragon Quest, monstersamlandet från Pokémon och sagostämningen från Spirited Away. Men hur ser den hårda verkligheten ut?

Ni no Kuni: Wrath of the White Witch är en underligt stökig titel som föga signalerar för oss västerlänningar vad vi har att göra med, och dessutom kräver ett övertydligt artikulerande när den uttalas för att käften inte ska snava på sig själv. Man skulle kunna översätta den japanska delen av titeln till "Den Andra Världen", och det är desto mer förklarande. Ni No Kuni är nämligen en saga om en pojke vid namn Oliver som förlorar sin mor och därigenom upptäcker sina inneboende krafter och sin förmåga att röra sig mellan två världar i hopp om att rädda henne. Det ska nämligen visa sig att varje individ har en motsvarighet i den andra världen, och att de är sammanlänkade. Räddas den ena, räddas också kanske, förhoppningsvis, den andra...

http://www.fz.se/bilder/?id=732287
Allt var idylliskt till...

Oliver själv har levt en stilla tillvaro i den 50-talsartade villaförorten Motorville när tragedin slår till. I sitt sörjande gråter han viljestarka tårar som droppar över ett mjukdjur han fått av sin framlidna mor, och får det att vakna ur en förbannelse. Mjukdjuret visar sig inhysa en rultig, högljudd gubb-fe - med en otymplig lykt-piercing hängande i näsan - som sedermera blir hans ledsagare och får honom att komma i kontakt med sina magiska förmågor.

Drippy, som krabaten kallar sig, signalerar omedelbart att Ni No Kuni är mer självmedvetet än sedvanliga japanska rollspel tenderar att vara. Han bevisar också med sin vilda, grovbrittiskt klingande walesiska att engelska dubbningar kan göras så jävla rätt. En't it, mun. Även i övrigt är ensemblen röster imponerande engagerad och skicklig. Ta bara Oliver själv, som verkligen låter så nyfiken och aningslös som den naive lille pojke han är. Man har ingen som helst orsak att falla tillbaka på de japanska originalrösterna, även fast det finns ett sådant alternativ.

En hjälte föds ur död

Så, Drippy förser Oliver med en kvistliknande trollstav och de öppnar en portal till parallellvärlden. Väl här är deras mål alltså att hitta motsvarigheten till Olivers mor. Men det visar sig förstås i sann, japansk rollspelstradition att denna värld har översköljts av illasinnade (men fruktansvärt söta) monster och dessutom att en ondskefull gestalt vid namn Shadar tillåts härja fritt. Den ende som kan rädda världen är... Trumvirvel... Oliver och hans crew! Men först måste han ju fullborda sin potential som trollkarl; en praktisk utbildning som ska kräva att han kuskar land och rike runt. Upptäcktsresan kan ta sin början.

Miljöerna som här breder ut sig är färgstarka, vackra och framförallt Ghibli-sagolika, vilket på intet sätt är en slump, eftersom No Ni Kuni är resultatet av ett samarbete mellan den japanska animationsstudion Ghibli och de rollspelsvana spelutvecklarna Level 5 (som på senare tid framförallt gjort sig ett namn med Professor Layton-serien). Stilen med de mer udda varelsernas förvånade, glosformade ögon och oformliga, färgranna, klumpiga kroppar för osökt tankarna till fantasifoster i Spirited Away, Totoro eller Princess Mononoke. Det är också tack vare välavvägd cel-shading som man fångar detta med värdighet på Playstation 3.

http://www.fz.se/bilder/?id=634105
Ghibli-fans lär känna igen sig

Med timmarna blir man varse om att det är Level 5 som drivit projektet. Ghibli verkar snarare ha bistått med vissa inramande resurser; emellanåt korta, korta instick i form av animerade mellansekvenser och så kanske framförallt Joe Hisaishis kittlande vackra kompositioner. Eftersom Ni No Kuni är ett omfattande rollspel som gärna tar många timmar i anspråk, betyder det att den kvantitativa utfyllnaden däremellan ibland kan bli påtaglig. Handlingen är till exempel inte alls lika djuplodande och innerlig som den varit i Ghiblis största verk, utan pendlar snarare mellan att falla tillbaka på gamla i genren beprövade grepp och att vara så urspårad att den inte ens går ihop.

Ghibli-filmerna lyckas med konststycket att skildra världarna genom barndomens naiva ögon men använda det som ett verktyg för att tittaren öppensinnigt ska komma i kontakt med svårare ämnen och göra personliga tolkningar utan att de skrivs på näsan. Ni No Kuni lämnar inget sådant utrymme - det är vad det är. Det ologiska och inkonsekventa kan man dock ändå förlåta med tanke på det övergripande anslaget; Ni No Kuni är ju framförallt en charmig, medryckande verklighetsflykt.

A Special Gift-trailer
Detta innehåll är skapat av FZ:s medlemmar.
Detta innehåll är skapat av FZ:s medlemmar.
FZ