Någonting som alltid tycks gå hem hos oss spelare är nostalgi. Vi blir automatiskt intresserade när utvecklare säljer löften om resor tillbaka till en tid som var lite roligare och mindre komplicerad. Så när #Far Cry 3: Blood Dragon slog ned med neonrosa konceptbilder på cyborgs, laser och dinosaurier var det inte särskilt förvånande att mången 80-talist skrek "årets spel!" och började kasta sedlar på skärmen. Det finns en härlig känsla av befrielse i att släppa den skeptiska analysen, glo på lite sköna bilder och låta peppen växa ohämmat. I fallet Blood Dragon är det dock klokt att hålla känslorna någorlunda i schack.

Året är 2007, så som vi trodde att 2007 skulle kunna se ut på 80-talet. Vi får stifta bekantskap med cyber-soldaten Rex Power Colt som spelas av Michael Biehn och lever i en värld där allt har gått åt helvete. Kärnvapenkrig har drabbat Nordamerika och det elaka aset Sloan har lagt vantarna på missiler som han tänker avfyra till höger och vänster för att han helt enkelt inte tycker om fred. Handlingen förmedlas till stor del genom 16-bit-osande bildspel och är medvetet skitdålig. Föreställ dig de absolut värsta rullarna med Arnold Schwarzenegger och Steven Seagal i spelformat – fast på ett positivt sätt.

Skurkmissiler - alltid dåligt

För lika mycket som Blood Dragon är en flört med det förflutna är det en enda lång parodi. På allt möjligt. Det börjar redan i spelets tutorial där Rex gnäller att han “bara vill ut och skjuta folk” istället för att lära sig hoppa, klättra och springa. Tutorial-rösten i sin tur kommer med handfasta tips som "att springa är som att gå fast snabbare" och "tryck X för att visa att du kan läsa". Klyschorna och ordvitsarna står som spön i backen och en betydande del av komiken går ut på att sätta "cyber" framför olika ord. Cyber-soldat, cyber-känslor, cyber-kuksugare (ja faktiskt). Hur mycket man uppskattar den här typen av skämt är helt avgörande för om man kommer tycka om Blood Dragon.

Tittar vi bortom temat och humorn har den fristående expansionen nämligen inte särskilt mycket nytt att komma med, vilket grundar sig i att det i princip är en nedbantad version av Far Cry 3. Vapnen är med få undantag omgjorda varianter av de från originalspelet, sidouppdragen handlar om att jaga djur och att rensa ut små läger på fiender för att hämta kidnappade forskare. Man tar över baser och när man levlar låser man upp färdigheter, men det sker automatiskt och man får inte välja själv.

80-talets mörker...

När jag glidflyger högt i skyn inser jag att miljöerna effektivt dödar all min lust att utforska den farliga ön, som är mindre än den norra ön i Far Cry 3, med 13 posteringar att ta över. Där jag i Far Cry 3 gled fram genom ett slående vackert vykort med fantastiska vyer och alltid undrade vad som dolde sig under djungelns grönska, möts jag i Blood Dragon av ett ständigt mörker med tät dimma och lampor som blinkar illavarslande. Det är förstås en smaksak vilka miljöer man vill spendera tid i, men för mig blir det grumliga mörkret aldrig särskilt upphetsande, vilket gör att jag nästan uteslutande ägnar mig åt den förhållandevis korta huvudstoryn, som spelmässigt känns som vilken standard-shooter som helst. Men även i den svarta framtidsnatten finns det ljusglimtar.

Bestarna som gett spelet sitt namn, bloddrakarna, är stora monster som gillar att tugga på cyber-soldater. Om man plockar på sig hjärtan från fallna fiender kan man kasta iväg dem som lockbete, varpå bloddrakarna dundrar fram och skapar förödelse. Inte någon spelmässig revolution, men ändå en kul taktik för att ta över baser. Och det är alltid lika pulshöjande när ödlorna får slut på fiender att käka upp och vänder käftarna mot Rex istället.

Motherfucking dragons in my motherfucking game

Drakarna är också huvudpersoner i ett av spelets bästa moment där man behöver grilla deras ägg med eldkastare. Bestarna dras till flammorna och en intensiv katt-och-råtta-lek utspelar sig i tunnelsystemet, samtidigt som Rex delar med sig från sitt outtömliga lager av ordvitsar kring ägg. Det är en perfekt balans av kul speldesign och kärleksfull känga till de gamla actionfilmerna, och jag önskar att spelet vore så här oftare.

Jag är glad för att Blood Dragon finns. Det känns väldigt kul att en av branschens största drakar kan viga sex månader av sin dyrbara tid åt en opretentiös spin-off med humor som största existensberättigande. Men jag hade varit ännu gladare om de tagit ytterligare lite längre tid på sig och finslipat spelmomenten. I slutändan är Blood Dragon en smårolig parodi för den som vill ha mer Far Cry 3. Och det är ju inte något fel med det. Men trots den trevliga nostalgiflörten är det väldigt långt från att vinna några "årets spel"-utmärkelser.