"Det finns inte många av oss, och vi är inte starka, men om gud vill kommer han hjälpa oss!"
Monaco är inte bara världens näst minsta land och ett skatteparadis av nåde. Ska man döma av deras nationalsång – med det påhittiga namnet "Nationalsången" – så lider de också av ett sanslöst mindervärdeskomplex. Kanske inte konstigt när man bor på en glorifierad strandtomt på franska kusten och lever varenda dag omringade av snorrika utländska skatteplanerare. Det tär på vilket självförtroende som helst, och det är klart att man blir sugen att sno åt sig lite av den där ljuvliga skattesmitardegen som tröst.
Tittar man riktigt noga kan man se cameos av både Stenis och Pärson.
I #Monaco: What's Yours Is Mine handlar allt om kuppen. Snabbt in, snabbt ut och med fickorna fulla med cash. Bland de drygt 32 400 invånarna finns uppenbarligen minst åtta lömska tjuvar eftersom det är just de Monaco cirkulerar kring, alla med varsin färdighet, som tillsammans ska göra den lilla, lilla staden osäker. Bland dessa finns ficktjuven (med tränad apa), låssmeden, förklädningsmästaren och den sexiga damen som kan charma vakterna bortom allt förstånd. Dolda av dekadensens skuggor smyger de obemärkta och lämnar enbart tomma kassaskåp bakom sig. Eller ja, det är i alla fall tanken. Saker och ting går sällan så smidigt och väloljat som man planerat men det också är när allting går käpprätt åt skogen som Monaco är som allra bäst.
Från Ocean's Eleven till Bröderna Marx
Monaco kan spelas på två sätt som är väldigt olika varandra. På egen hand är det ett mer renodlat stealth-äventyr där du väljer en ensam karaktär och utnyttjar deras unika specialförmåga på bästa sätt för att avancera genom de överdådiga lyxrummen. List, tålamod och ett mer tillbakahållet tempo är nyckeln för att lyckas tömma valven utan att hamna i skottlinjen. Smygandet är simpelt, då det är relativt enkelt att undvika vakternas uppmärksamhet eftersom de enbart hör dig om du springer och bara upptäcker dig om du står och lallar i deras synfält alldeles för länge. Skulle du dessutom klanta dig går det lätt – ibland lite väl lätt – att gömma dig undan tills saker och ting lugnar ner sig. Det är spännande utan att vara särskilt svårt, men de fina miljöerna och de charmiga franska kommentarerna från vakterna gör varje vrå värd att undersöka.
Tjuvarna består av typ två pixlar men bjuder på frisk variation.
Drar du däremot igång Monaco med tre tjuvaktiga medspelare blir tempot och stämningen en helt annan. Om singleplayer-kampanjen känns som en taffligare Ocean's Eleven är co-op-delen mer i linje med en Bröderna Marx-rulle. Lycka till att koordinera fyra spelare utan att ständigt snubbla in i laserstrålar eller knuffa in varandra i skenet från vakternas ficklampor. Med flera spelare urartar nästan varje session till uppspeedad slapstick, något som accentueras av det frenetiskt pianoplinkande soundtracket, som för tankarna till stumfilmseran. Trots att det är samma banor med samma slutmål blir Monaco i co-op en betydligt fartigare upplevelse, och en som också inbjuder till en hel del skratt. Det är ju svårt att rage quita eftersom alla misslyckanden bara känns så dråpliga – på ett positivt sätt. Om allting skulle gå helt enligt planerna blir det också betydligt mindre skoj. Ungefär som i en riktig heist-rulle, med andra ord.
Monaco är heller inte ett spel som kräver särskilt mycket av spelaren. Den första halvan av singleplayer-kampanjen innehåller helt klart sina utmaningar, men kan ändå avklaras utan att speciellt många omstarter är nödvändiga. Smygandet är underhållande på ett kurragömma-aktigt sätt, men det är väldigt lätt att smita undan undan om man skulle råka trigga larmet: Hitta en stege eller ta trapporna till en annan våning och vakterna kan inte nå dig, varpå det bara är att hålla ut några sekunder innan allt är som vanligt igen. Framför allt när man spelar med fyra karaktärer och det går att återuppliva sina fallna kamrater är döden blott ett temporärt bakslag. Förutom när det blev serverstrul förlorade jag aldrig en multiplayer.match, så utmaningen hade gärna kunnat skruvats upp en smula.
Tagen på bar gärning. Med byxorna nere. Med fingrarna i kakburken. I Monaco.
Med två kampanjer, varav den senare är aningen svårare version av den första med fler fiender och fler kassaskåp att länsa, är Monaco inget dumt paket. De problem som finns håller tillbaka det från att bli en riktig fullträff, men det är svårt att argumentera emot hur lustfyllt det emellanåt är. Skulle dessutom en level editor bli verklighet finns all möjlighet att kan bli en riktig långkörare. Trots sina skönhetsfläckar är Monaco en härligt tjuvaktig resa in i det kriminella finrummet. Även om det får dig att känna dig mer som Björnligan än George Clooney.
