En invalid lönnmördare med multipel personlighetsstörning. Det är karaktären som gjorde Suda 51 uppmärksammad på den västerländska spelmarknaden. #Killer7 var vansinnigt och olikt någonting annat när det släpptes för åtta år sedan. Bara idén om en sådan protagonist känns oerhört nytänkande än idag, trots att både han och världens utvecklare nu har haft åtta år på sig att kontra med något ännu mer udda.
Men är man provokatör och vill chockera sin publik krävs det att man hela tiden kommer med ännu galnare idéer för att det inte ska falla platt. Förra året lyckades han vända upp och ned på den mörka stil som han starkt förknippats med, och istället uppröra med zombiesplatter, godiskonfetti och gubbsjuka upskirt-bilder på hejarklacksledaren Juliet Starling. #Lollipop Chainsaw är lika motbjudande som det är fascinerande. Karaktärens minimala, avslöjande kläder och de perversa kameravinklarna gör att jag som spelare tvingas se på henne ur en hormonstinn hetero-pojkes ögon. Absolut inget som hör till det ovanliga i spelsammanhang. Hennes stereotypt tjejiga och överdrivet infantila personlighet gör inte upplevelsen mindre tragisk heller.
Men när Suda sätter en enorm motorsåg i handen på henne så bryter han faktiskt normer. En karaktär som i vilket annat fall som helst hade varit handlingsförlamat ögongodis får nu vara spelets hjältinna, och ytterst medvetet hinner han driva med i princip allt inom amerikansk populär- och ungdomskultur.
BFG i japansk tappning.
Det är därför sorgligt att #Killer is Dead känns så desperat och framkrystat. Suda har växlat tillbaka till den råa stilen, de starka kontrasterna samt den svartvita och röda färgpaletten. Men spelet är mest en blodig kompott av tidigare titlar, fåniga klichéer, tjatig objekifiering och nonsens. I en science fiction-framtid arbetar Mondo som agent och ”bödel” åt en hemlig agentur, vars syfte är att eliminera mördare och tungt kriminella åt betalande privatpersoner. I företaget finns det dels en pueril brud som hänger med för att hon steker ägg perfekt, en kvinnlig motorcyklist vars overallblixtlås fastnat strax under bysten, en sjuksköterska i liten latexoutfit samt den manliga chefen – en mörkhyad guldsmyckad cyborg.
Oengagerande
Man väljer mellan huvud- och sidouppdrag på en världskarta och dimper ner i de valda områdena för att utföra dem. Miljöer som försöker vara nytänkande, men som jag stött på så många gånger förut som den snedtända mardrömsversionen av Underlandet. Jag tvingas ta mig an samma typer av fiender med simpelt och monotont hack and slash-stridssystem. Och till råga på det är Mondo lika okarismatisk som spelandet är oengagerande.
Trots hans trassliga förflutna och fräna robotarm som kan omvandlas till borr och automatvapen är hans personlighet irriterande torr, och blir ännu tråkigare när hans karaktärsutveckling fullkomligt drunknar i en abstrakt värld av meningslöst trams. Handlingen är så luddig och informationen så osammanhängande att det är svårt att sätta fingret på vad det hela faktiskt går ut på. Det ena oförklarliga surrealistiska inslaget avlöser istället det andra och bildar en känslomässig stoppkloss. Suda kan kasta in så många flygande ägg, glittrande enhörningar, rosa planeter och män i guldtanga som han vill – men det är inget som får mig att höja på ögonbrynet när momenten saknar eftertanke.
De färgstarka kontrasterna från tidigare Suda 51-titlar är tillbaka. Dessvärre inte kvalitén.
En av få saker som får mig att reagera däremot är det frustrerande smaklösa sättet man inskaffar nya vapen på – genom prostitution. I sidouppdrag där man bjuder ut tjejer, smygtittar på deras bröst och lår för att fylla en kåtmätare, och sedan överöser dem med dyra presenter för att öka chansen att få ligga och bli erbjuden bra uppgraderingar. Nog är Killer is Dead provocerande. Men bara för att det har intetsägande berättelse, äventyr i brist på syfte och monotona uppdrag överösta av taktlöst innehåll. Utan tankeväckande satir, metaforer och normbrytande karaktärer har han nu förkastad vad som tidigare gjort hans spel värda att uppmärksamma. Och han är därmed inte så mycket mer än en desperat man som har fått slut på saker att säga, men som ändå skriker efter uppmärksamhet.
