Filosofin bakom #Hearthstone: Heroes of Warcraft är att ta klassiska samlarkortspel och anpassa dem för spel via internet, och samtidigt klä dem i en tjusig Warcraft-skrud. Nio ikoniska, spelbara hjältar som Thrall, Jaina Proudmoore och Rexxar gör upp i snabba matcher med relativt enkel och lättlärd mekanik. Men bortom den nybörjarvänliga introduktionen döljer sig taktiska moment och kortleksbygge som lockar fram det klassiska “bara en match till”-syndromet.

Jag har spelat sedan den stängda betan och kan inte få nog av att kasta trollformler och framkalla murlocs, kobolds och andra väsen från Warcraft-universumet för att besegra mina fiender och klättra i rankingsystemet. Som mångårig World of Warcraft-spelare ler jag förtjust varje gång någon spelar ut det galna och självmordsbenägna Leroy Jenkins-kortet. Så länge de inte mördar mig på kuppen, förstås.

Härdade Magic: The Gathering-spelare fnyser kanske föraktfullt åt den i jämförelse tunna regelboken, men för någon som jag med begränsad erfarenhet av genren hade #Blizzard inte kunnat göra ett bättre jobb. Varje match blir spännande när jag behöver hantera handen jag blir tilldelad och anpassa mig efter motståndaren och situationen. Att låsa upp nya kort och omsorgsfullt experimentera med dem i mina kortlekar är minst lika underhållande och viktigt som matcherna i sig.

Ett par gamla bekanta

Den otålige kan köpa paket med slumpmässiga kort för riktiga pengar. Eftersom Hearthstone är free-to-play känns det som ett okej grepp som inte skänker några större fördelar. Visst är de absolut mest sällsynta korten riktigt bra, och det går onekligen fortare att få dem om man betalar för sig. Men de går alltid att bekämpa med billiga kort. Skicklighet går före välfyllda bankkonton och att spela skjortan av snubben med hela kortleken späckad med legendariska krigare är en skadeglad fröjd för själen. Fast vill du ändå inte möta motståndare som köpt sig fina kortlekar ska du rikta ögonen mot spelläget arena, där alla bygger nya samlingar utifrån slumpmässigt utvalda kort.

Jag har väldigt svårt att slita mig från Hearthstone. Det raka upplägget gör att jag kan kasta mig in i hastiga matcher som tar slut på tio minuter, men de taktiska aspekterna driver mig oftast att spela mycket längre än så. En timme. Två. Eller hela kvällen, nästan varje dag. Och nu, i bakgrunden, när jag skriver den här recensionen.