Från lanseringen i november förra året fram till skrivande stund har #Sonys nya konsolgeneration alltså hunnit säljas i svindlande sex miljoner exemplar. För vad, egentligen? En försmak av framtiden, en strävan att vara först? Det är bara att konstatera: det har hittills inte funnits någon enskilt stor anledning att skaffa en PS4, även om det ska erkännas att den är mysig som sovpartner, när man får lust att skeda med en kursiv, kantig och stilren låda.
Både Sony och #Microsoft tycks ha hastat ut sina konsoler över tröskeln, snubblande, utan någon vidare framförhållning. Men i den jämförelsen, där Xbox Ones existensberättigande fortsatt är ifrågasatt av mig, är PS4 trots allt en väldigt lovande maskin - vi behöver bara tillräckligt många ursäkter i form av spel att sätta den på prov med.
Infamous lär (tå)flörta med många Playstation 4-ägare
#Resogun i all ära - jag älskar det lilla spelet. Men låt oss konstatera att det trots sina imponerande partikeleffekter knappast kräver en ny generation konsoler för att vara möjligt. Här är #Infamous: Second Son en betydligt mer intressant teknikdemo, i egenskap av att erbjuda en detaljerad sandlådestad spelaren släpps lös i och får gå loss på för att sedermera formas till superhjälte, alternativt ökänd superskurk.
Indianske Delsin Rowe ersätter de två tidigare spelens intetsägande protagonist Cole MacGrath. Tacka fan för det, Cole hade trots allt ungefär lika mycket karaktär och identitet som han hade hår på sitt rakade huvud. Delsin är förvisso en spjuveraktig, odräglig och naiv ligist som hela tiden måste tillrättavisas och hållas tillbaka av sin myndige polis till storebror, men dynamiken blir definitivt mer livfull, om inte annat.
Rökning dödar - andra
Så Delsin blir en vacker dag, i sin lösa tillvaro som klottrare, plötsligt konfronterad med en fångtransport innehållande mutanter, och när han står i begrepp att hjälpa en av dem inser han plötsligt att han besitter förmågan att likt en superhjältesvamp absorbera andra mutanters krafter. När de vidrört varandra och spelaren fått något slags stilsäker summering av denna persons livshistoria finner Delsin sitt system fullt av rök, och det är inte på grund av en livstids bolmande på cancerpinnar. Han har blivit förändrad i grundvalarna, röken har blivit hans nya bundsförvant. Och med detta hamnar han plötsligt på anti-mutant-styrkan DUP:s radar. De vill fånga in honom och sätta honom i karantän. Istället slår han givetvis bakut, och den rebelliska resan är igång.
En stad att bli förälskad i
Utvecklarna #Sucker Punch har med Second Son skiftat fokus på sin miljöskildring från den fiktiva Empire City till det verkliga Seattle - en plats väldigt nära hemma för studion. Det märks på den omsorgsfulla detaljnivån, komplett med landmärken, skyltar och butiker, att utvecklarna hyser en särskild kärlek till staden. Det är lätt att imponeras av hur övertygande och livfullt det känns, i fullskaliga 1080p och badande i allsköns effekter.
När den regnvåta asfalten mjukt reflekterar neonskyltarnas sken och brandgula höstlöv förstrött singlar förbi där man står, omgiven av den myllrande stadssilhuetten i alla väderstreck, är det svårt att inte själv bli lite kär i det virtuella Seattle. Tyvärr är Infamous alltid snabbt framme med att ersätta stämning med kaos. Seattle är fullkomligt belägrat av DUP och dess tungt beväpnade hantlagare - överallt har de vaktposter, kameror och vägspärrar. Man får helt enkelt finna sig i att ständigt vara i rörelse och ständigt skjuta fiender i sank, alternativt undvikande röra sig längs byggnadsfasader och tak. Precis som i så många sandlådespel tidigare - inte minst de egna Infamous-föregångarna - finns en “samlarhysterisk” fokus på att eliminera fiendens hållpunkter på kartan, för att på så sätt “befria” och öppna upp områden och anta uppdrag.
