Bigby Wolf är på väg någonstans. Under en särskilt kuslig New York-natt fortsätter hans jakt; genom mörka platser och perversa fantasier, mot ett vagt mål som ännu är sänkt i den tjockaste av dimmor. Den ska inte lätta i natt.
Inga val tycks svarta eller vita. Alla tycks leda till mer sorg och svärta.
A Crooked Mile är tredje kapitlet i #Telltales barnasaga för vuxna. Det är också det första som inte stillar min hunger. Historien rör sig inte framåt med sjumilakliv och det känns flera gånger som om berättarna slinter med sina vassa pennor. Mötet med Flycatcher är exempelvis närmast en flugviktare. Det är ett under med tanke på hans tragiska förflutna där han tvingades se sin fru och sina döttrar våldtas och mördas. Det tas inte tillvara på och grodprinsen blir därför genomskinlig. Än slinker Telltale dit.
Den bräckliga illusionen
Och än slinker de bort från detektivdrömmen. När jag kliver in i rum, lika praktfulla som fyllda med Fables-memorabilia, börjar det klia i fingrarna. Jag vill vända ut och in på möblemanget, gräva djupt efter tungt bevismaterial. Men så blir det aldrig. Jag vill inte att The Wolf Among Us ska bli en pixeljakt men jag skulle åtminstone vilja ha en bestående illusion om att vara detektiv. Som den gång och den plats där vi hittade den svårt skadade prinsen i inledande Faith. Där fanns rikligt med detaljer som betydde något. Nu är de färre och miljöerna mer ödsliga, som om Telltale inte ens försöker.
Vansinnigt vackert men ekande tomt för upptäckare.
Men de slinker aldrig ner i diket. Lägstanivån är alltjämt hög och höjdpunkterna magiska. A Crooked Mile lyckas emellanåt trollbinda mig med lysande dialoger. Ett dråpligt – men frivilligt – möte med Jack får mig att skrocka belåtet. Och känslan av hur det är att förstöra en begravning sjunker in i mig med obehagligt eftertryck. Finalen, de sista tjugo minuterna, är som den bästa thrillern jag sett. De är mäktiga, rafflande och introducerar nya hot som på ett ögonblick bränner sig fast. Det lovar gott inför framtiden.
Fast redan här och nu finns en röd tråd som med finess binder samman delarna; den om vad den verkliga världen gjort med alla sagoväsen, de mörka platser dit många av dem vandrat. Jag tas inte alltid med in i det innersta rummet men när jag väl gör det har The Wolf Among Us mig i sitt våld. Nästa gång vill jag aldrig att det släpper taget.
