Spelvärlden tyngs ner av ensidiga hjältar men så länge hjältinnor som Jane Jensen finns kvar är den också en grogrund för fantastiska äventyr. När hon, äventyrsdrottningen bakom Gabriel Knight, King's Quest VI och underskattade Gray Matter, frågade fansen om det fortfarande fanns intresse för mörka och fantasieggande äventyr blev svaret tydligt: 2,8 miljoner insamlade Kickstarter-dollar.

Moebius är spelet som startar en ny Jane Jensen-våg. Och trots att det är första verket på den här sidan millennieskiftet hon till fullo kontrollerar själv är den eleganta thrillern snarare framåtskridande än bakåtsträvande. Jensens spelkarriär må ha gått på sparlåga men hennes kreativitet flammar starkare än någonsin.

Han är inte särskilt vänlig, men Malachi Rector är däremot djupt fascinerande.

Han är antikhandlare, heter Malachi Rector, har 175 i IQ, fotografiskt minne och en personlighet som gör honom lika lätt att tycka om som en tandläkare med böjelse för masochism. Men skulle Malachi vara någon annan vore han inte heller en komplex Jensen-karaktär. Därför är han både en snorkig skitstövel och ett fascinerande pussel där alla bitar inte passar ihop. Han reser från Manhattans myller till Venedigs kanaler och vidare till Kairos sanddyner för att med ett ynka ögonkast värdera antika föremål.

Något för filosofen och finsmakaren

Renässansen för peka och klicka-genren har varit långsam, men den har varit i ständig rörelse. Från att i princip varit synonym med långsökta pixeljakter finns numera skolor för många smaker: interaktiva berättelser, old school eller, som i Moebius-fallet, något för filosofen och finsmakaren. Malachis resor är inte bara globala utan också historiska. Ganska omgående dras jag in i en tidlös kapplöpning där namn som Napoleon, Julius Caesar och Rikard Lejonhjärta susar förbi.

Moebius har olika ansikten; traditionella, rafflande och oväntade. Lika ofta som jag håller förhör med potentiella mördare kombinerar jag snören med superlim. Det är bitar jag känner igen, som ingjuter en trygghet i mitt rutinerade peka och klicka-finger. Men ännu oftare är den sofistikerade thrillern betydligt mer än så – och det är då jag trivs allra bäst. Moebius är oerhört fantasieggande när det utsätter mig för teorier i strid ström, den ena vansinnigare än den andra.

Det som missas i animationerna tas med råge igen i de utsökta miljöerna.

Storyn är komplex men ändå lättfattlig. Och lyckas med vad som tycks så svårt för många spelkreatörer: den får mig att tänka, får mig att ifrågasätta och får mig att känna mig delaktig. Det är inte en särskilt lätt uppgift att få spelaren att känna sig som en man med en IQ på 175. Men Moebius lyckas – utan att krångla till det.

Malachi kan analysera både folk och föremål. Genom ett ögonkast på en rullstolsburen maktman lyckas han ana människan bakom fasaden. Jag, spelaren, får olika alternativ när jag låter muspekaren dansa över rullstolen, den passiva handen och skarpsynta blicken. Genom att kombinera logiska slutsatser med varandra kommer jag också fram till vem mannen troligen är. Det är inte svårare än så, men är samtidigt en egoboost och ett vapen i verbala brottningsmatcher. Mekaniken är snudd på likadan när jag analyserar antikviteter, men då plockar Malachi istället fram minnesbilder för att kunna avgöra vilken era och vilken plats de olika delarna härstammar från.

Genom sin smartphone låter Malachi oss analysera både folk och föremål.

Ibland sjunker jag djupare in i Malachis analytiska sinnen. Tidigt under vår resa blir jag indragen i en mordgåta varpå Malachi reser kors och tvärs genom Venedig för att ta reda på allt om mördad ung kvinna; bakgrund, dödsorsak, familjeband. Att lösa mordet är sekundärt, snarare handlar det om något mycket större. För när jag fått veta att kvinnan väntade sitt andra barn, när jag korsförhört hennes make om deras ättlingar och när jag fotat av en bild på hennes psoriasisdrabbade händer, ja, det är egentligen då uppgiften på allvar startar.

Via Malachis smartphone ser jag ett diagram bestående av kvinnor från världshistoriens alla eror. Dessa – Anne Boleyn, Livia Drusilla, Marie Antoinette och ett tiotal ytterligare fascinerade damer – har alla fler eller färre kopplingar till hon som just dog. Vem har flest? Och vad betyder det?

Dessa frågor och fler därtill utsätter Moebius mig för. Enda smolken i denna glädjebägare är att det är svårt att ha fel i sina analyser, men vägen dit överraskar ständigt. Och även om karaktärernas rörelsemönster är mer än lovligt ansträngda finns det liv bortom de stela fasaderna, för att inte tala om de vackert handmålade bakgrunderna. Och det ska sägas, det finns stunder när gränsen till den gamla skolans jämntjocka pekande och klickande är hårfin. Men oftast är Moebius vad jag vill att det ska vara: en lågmäld, intelligent thriller och Jane Jensens stora comeback.