Svenska #Fatshark är inga nybörjare när det gäller historisk onlineaction. I deras regi har vi besökt vilda västern i det skjutglada #Lead and Gold: Gangs of the Wild West, och färgat gräset rött på medeltida slagfält med #War of the Roses. Nu är det dags att höja mjödbägaren, bröla något olämpligt och kasta oss in i kriget mellan anglosaxare och vikingar.

När det vankas internetkrig från förr i tiden är det omöjligt för mig att inte drömma tillbaka till min personliga kelgris #Chivalry: Medieval Warfare. War of the Vikings känns långsammare och inte lika arkadinfluerat i jämförelse, vilket gör att jag till en början har svårt att komma till rätta, precis som när jag testade early access-betan av spelet i december.

Att rikta både slag och pareringar åt rätt håll är avgörande för hur bra jag klarar mig i det hårda vikingakriget. Det går att ladda upp utfallen så att de gör mer skada, men det kräver också energi. Resurshantering, tajming och tempo utgör den treenighet som leder till framgång. Konflikthanteringen blir därför ganska avvaktande, och de som rusar rakt in i smeten med yxan över huvudet kommer bli levnadsförhindrade innan de hinner utbrista ett “Leeroy Jenkins!”. I det inledande skedet, när jag filar bort ringrosten och än en gång lär mig grundpremisser och kontroller, känns det tråkigt att bli bestraffad för den typen av ursinnigt köttande.

Men precis som förra gången jag drog på mig ringbrynjan så växer förståelsen för varje svärdklinga jag begraver i fiendens halspulsåder – när jag lär mig hur jag ska nyttja mekaniken till min fördel och hugger ner oförsiktiga bågskyttar samtidigt som jag undviker andra kämpar och deras dödliga manövrar. I dessa stunder av hetsig briljans lyckas jag avliva mina motståndare på löpande band och har dessutom oförskämt kul på kuppen. Men till och med när jag förlorar breder flinet ut sig i ansiktet, eftersom varje duell har den trevliga förmågan att förvandlas till en spännande kamp där minsta felberäkning leder till ond bråd död.

Tungt men tunt

All denna blodutgjutelse äger rum på charmiga kartor med hala isflak, sömniga byar och gamla ruiner. Musiken sätter pricken över i:et med maffiga körer, fioler och mungigor. Jag trivs som bäst i de områden med öppna ytor där stora slag stundar, och spelläget pitched battle lämpar sig särskilt väl för det ändamålet. Respektive lag äntrar slaget i enad trupp och kämpar till sista man, utan möjlighet att återfödas innan rundan är slut. När 32 personer slåss mot varandra på det sättet är War of the Vikings som allra bäst. Tyvärr behövs det mer än så.

Bland de andra spellägena hittar vi arena, som i princip är en småskalig variant av pitched battle, samt klassikerna team deathmatch och conquest. Det senare innebär att lagen kämpar om kontrollpunkter på kartan. Det är för all del kompetent, men ändå lite för tryggt. Jag saknar lekfullheten från Fatsharks debut Lead and Gold. Det rafflande västernspelet bjöd på aktiviteter som passade de dammiga ökenlandskapen perfekt. Använde vi inte dynamit för att spränga motståndarnas byggnader i luften så rånade vi banker och kånkade runt på guldsäckar. Varför inte arbeta in sådana koncept även här, anpassade efter den rådande konflikten?

Desto mer kreativt blir det i systemet för klasser, som låter oss knåpa ihop egna krigare med kombinationer av våra favoritvapen och förmågor. Sen behöver vi förstås klä dem i ståtliga skägg och annat som hör vikingalivet till. Prylarna införskaffas allt eftersom vi levlar, med det guld som vi samlar medan vi spelar. Ett enkelt och rättvist system för progression som inte bestraffar nybörjare särskilt hårt.

War of the Vikings är trots den borttvättade early access-stämpeln ett spel under utveckling. Mer av allt utlovas de kommande månaderna, men det är redan nu ett underhållande tidsfördriv för de som vill göra som Yngwie Malmsteen och “unleash the fucking fury” som en riktig viking. (Yngwies tidlösa citat finns med som beskrivning av ett av spelets många vapen.) Förmågan att växa till något stort och riktigt bra finns djupt rotat i den tunga vapenhanteringen, men innan vi når dit behöver Fatshark hitta på något spännande som vi kan använda striderna till.