Större än #GTA V, större än #The Sims och större än #Modern Warfare 2. Nästan var tredje Wii-ägare hade ett ex av partyracern #Mario Kart Wii, och över 35 miljoner sålda ex gör den till ett av tidernas mest framgångsrika spel.

Drygt 6 miljoner Wii U-konsoler har sålts sedan premiären hösten 2012, vilket är mindre än en fjärdedel av Wiis säljsiffror på motsvarande tid. Inte ens den mest inbitna Kyoto-vän lär tro att #Mario Kart 8 kommer upprepa föregångarens bedrift – antingen måste konsolförsäljningen först sexfaldigas eller så får varje Wii U-ägare vara så god att köpa spelet sex gånger. Samtidigt finns fler än 35 miljoner skäl att Mario Kart 8 kan bli den spark i rätt riktning som Wii U och #Nintendo så väl behöver. För många som köpte Mario Kart Wii gillade vad de fick, och de kommer också gilla Mario Kart 8.

Med rigorös respekt för traditionen ändras inget i onödan, och igenkänningsfaktorn anakondakramas när jag efter en otajt start sladdar, genvägar och power-up-fular mig mot dygdig position. Niondeplatsen byts utan ansträngning mot medaljvittring och det står snabbt klart att den enklaste svårighetsgraden lite för ofta omgärdas av ädelmetalldoft.

Världens snabbaste rörmokarbröder.

Men med de två snabbare klasserna ökar farten och utmaningen, och power-upsen presenterar sig på allvar. Att bläckfiskbläcka motståndarnas synfält så att de missar kurvan framför värmer det kalla sadisthjärtat. Samma sak sker när jag med den nya, offensivdefensiva supertutan avvärjer ett sköldpaddsskal eller pressar motståndet av vägen. Sedan släcks värmen när en glupsk pirayablomma på motståndarbilen gör skräp av mig, min kart och mina gulddrömmar. Hjärnans jakt på grövsta tänkbara smädelse störs av påträngande tankar kring det där med karma.

Power-ups – detta slag i magen på rättvis, skicklig körning som på två sekunder gör jordbävning av resultatlistan. Man älskar dem, och man älskar att hata dem. Men hur orättvist det än är när power-ups och inte körning avgör loppen, är det de snarare än körskicklighet som ger spelet nerv. Utan dem skulle Mario Kart 8-pulsen sjunka farligt lågt.

Inget för ensamvargen

Detsamma gäller om du tröskar dig igenom karriären med AI:n som motstånd. Mario Kart handlar om snubbelben och tjuvknep, om hånskratt och frustration. Datormotståndet får ursäkta, men det förmår inte piska upp de där stora känslorna. Och såvida du inte tänkt krama varje uns speltid ur din investering, eller vill gå den vägen för att låsa upp alla karts, däck, fallskärmar och karaktärer, kan ensamkarriären stås över. Men vänners och övriga världens ghost-karts som motstånd kan funka i ensamma stunder.

Först med organiskt material i motståndets förarstolar kommer Mario Kart 8 till sin rätt, helst med rivalerna i samma soffa. Upp till fyra kan samsas på en tv, och online kan en eller två dela på en skärm i lopp för totalt tolv förare. Skärmdelningen är alltid vertikal och gör dessvärre att synfältet krymps så mycket att tajta, snabba kurvor blir tråkigt svåra. Den eftergiften är svår att komma runt, fast nog hade horisontell skärmdelning för tvåmannakörningen kunnat knådas in?

Servrarna har varit glest befolkade så här ett par veckor innan release, så vi har bara kunnat testa sparsamt. Men det vi sett bådar gott, inte minst att du både on- och offline kan utforma loppen själv:, karts eller bågar, lag eller solokörning, power-ups på eller av, schemalagda turneringar, med mera. Exhibitionisten glädjer sig åt Mario Kart TV, en trevlig reprisfunktion med basala redigeringsverktyg och Youtube-uppladdning.

I mitt tycke håller traditionen lite för hårt i Mario Kart 8. Nintendos mästerliga 90-talsidé håller visserligen för ännu ett spel, men den känns ibland för mycket… tja, för mycket 90-tal. Jag menar, det är ingen synd att göra en bättre kamera, piffa till fysiken för att slippa slumpkänslan eller trycka in ett par nya spelformer. Gärna på bekostnad av Battle Mode, som i mitt tycke gjort sitt. Nintendo tycks nästan rädda för förnyelse, och varken 16 nya banor (plus lika många från Mario Karts historia) eller ett par nya karaktärer skymmer känslan av ha kört det här förut. Vi har visserligen inte stoppat motståndare med bumerang, eller fått köra de taktiskt intressanta sektionerna där kartsen förvandlas till svävare som kan köra uppochner och fartboostas vid sammanstötningar. Men på det stora hela ges förändringslusten snålt med plats.

Liggande däck visar att svävarläget är aktivt. Väggar, tak och boost-fyllda genvägar väntar på dig.

Det är synd att just Nintendo, som när lusten faller på sjunger #innovationens nationalsång med absolut gehör, inte vågar mer. Samtidigt fattar jag varför – igenkänning och nostalgi har många mandat när det ska köpas spel, och man skrämmer ogärna iväg trogna köpare med chansningar. Men aningen mer hjärta hade räckt långt, några justeringar av gamla synder och en gnutta mer framåtanda skulle ha lyft Mario Kart 8 från "bara" bra.

För min del funkar resonemanget så här: jag har en långvarig kärleksaffär med Union Carbide-låten "Chameleon Ride". Men aldrig har jag trott att den skulle bli bättre av att spelas in igen och igen och igen. Ebbot & co skippade logiskt nog det, och gossarnas kreativitet fick istället leka fram andra, annorlunda storverk.

Möjligen köper du inte mitt resonemang. Du kanske tycker Nintendo hittat det perfekta receptet på partyracing, och uppskattar de trots allt skickliga nyansskillnaderna. Sitt då inte kvar här, iväg och skaffa årets säkraste glädjespridare.