Tropico 5

I Qatar har hundratals arbetare satt livet till under konstruktionen av de arenor där det ska spelas fotbolls-VM år 2022. I Ryssland monteras mänskliga rättigheter och yttrandefrihet ned, samtidigt som Kim Jong-Un avrättar meningsmotståndare i Nordkorea. Totalitära ideologier och politik är verkligen inte något att skoja om – förutom i #Tropico 5 där de agerar punch line.

Jag befinner mig i ett vackert örike där sandstränderna är lika gnistrande som naturtillgångarna finns i överflöd. Det brittiska imperiet har utsett mig till guvernör och skickat mig hit för att etablera en ny koloni, så jag beordrar bygget av bostäder, restauranger och fabriker för att blidka invånarna och säkra ekonomin. Den femte Tropico-inkarnationen handlar liksom de föregående om stadsplanering i solen, att ta sig an kluriga uppdrag och skapa ett eget litet paradis. Men att enbart placera ut byggnader duger inte. Makt är inte något man får, det är något man tar, och i Tropico 5 är förmågan att navigera bort det politiska motståndet minst lika viktigt som att placera tobaksodlingen på precis rätt ställe.

Det dröjer inte länge förrän jag inser att mina brittiska uppdragsgivare är ungefär lika önskvärda som en magsjuk bebis i charterhotellets pool. Ständigt får de för sig att lägga nya orimliga skatter på min verksamhet och utkräva resurser för att bygga löjliga saker som undervattenspalats. Eller mat för att övergöda kungens fiender. Den enda vägen framåt är frihet, och när jag samlat folkligt stöd utropar jag min självständighet för att fly förtrycket.

Ett imperium i startgroparna behöver förstås en konstitution. Eftersom jag är en så generös och ödmjuk härskare tilllåter jag att manliga medborgare med stor personlig rikedom lägger en röst på mig i de relativt fria valen. I all min vänlighet befriar jag dem också från religion, detta opium för folket, och inför ateism som enda lagliga trosuppfattning. Dessa valmöjligheter utökas allt eftersom imperiet växer, och jag får ta ställning till saker som invandringspolitik, yttrandefrihet och barnarbete.

Det är inte lätt att vara diktator

Det är när den politiska aspekten blandas med traditionellt stadsbyggande som Tropico 5 blir bra. Att inte bara klicka ut ett perfekt industriområde med sockerplantage och destillerier för att tillverka rom, utan också reglera löner och arbetarnas rättigheter som i sin tur påverkar produktionen. Och allt annat, för den delen. Att styra med järnhand har konsekvenser, som ökad risk för väpnat motstånd. Men att vara för snäll har också sina nackdelar. Allting måste noga övervägas på vägen mot den perfekta utopin, och Tropico 5 lyckas verkligen engagera och sätta mig i det välbekanta “bara en byggnad till”-tillståndet. Detta trots att det ibland är något otydligt vilken effekt några av de politiska besluten kommer få på sikt.

Under resan tar jag mig genom fyra epoker som sträcker sig från kolonialtiden via världskrig och kallt krig till vår moderna tidsålder, och alla kommer med unika förutsättningar och möjligheter. I begynnelsen är det av yttersta vikt att exportera råvaror för att skyffla in pengar på det schweiziska bankkontot, medan turism blir en växande inkomstkälla längre fram. Under andra världskriget är det brittiska imperiet röjt ur vägen, men istället behöver jag flörta med både axelmakterna och de allierade. Annars kan de i värsta fall förklara krig.

Det blir rena cirkusen på cirkusen.

Något vi dock inte blir invaderade av är nyheter. Istället är Tropico 5 ett ganska försiktigt steg framåt, där nymodigheterna tillhandahåller polering snarare än revolution. Ett bra exempel är gränssnittet som jag upplever som tydligare och mer informationsrikt. Om vi snackar rena nyheter finns det “fog of war” på öarna, vilket innebär att jag måste skicka ut trupper för att upptäcka vad som finns i terrängen. Systemen för forskning och handel har också fått ny skrud, och även om jag uppskattar alltihop så är det inte förändringar som ändrar spelet i grundet.

Det är samma typ av upplevelse som förut, inte en vidareutveckling, och de som plöjt ner många timmar i de tidigare delarna kanske förväntar sig mer än så. Den potentiellt största innovationen står multiplayer-läget för, då det första gången i seriens historia går att samarbeta eller bråka med tre andra spelare. Tyvärr har det inte funnits möjlighet att testa det innan lanseringen.

Som diktator kan ingen – INGEN! – hindra dig från att hugga ut barnsliga fallossymboler i klipporna.

Den mest uppenbara förändringen är istället grafiken som fått sig ett ordentligt ansiktslyft. När staden badar i solsken är det en fröjd för ögonen att zooma in och betrakta de detaljerade miljöerna med smutsiga byggnader, hårt arbetande invånare och palmer som svajar i den milda brisen. Kubansk jazz och svängig samba sätter stämningen och passar temat perfekt.

Diktaturernas förtryck är ett riktigt problem, och det är förstås hemskt att människor lider av totalitära regimer samtidigt som jag sitter här och leker digital låtsasdiktator i min trygga tillvaro. Men Tropico 5 låter mig göra det i en miljö präglad av en humor som klär av regenterna och blottar den bristande självdistansen. Så i samma veva som vi läser kvällstidningarnas artiklar om Kim Jong-Uns magiska golfrundor kan vi spela Tropico 5 och skratta åt diktatorernas dumheter. Då får vi dessutom en riktigt underhållande spelupplevelse på köpet.