Om det finns ett begrepp som definierar min lojalitet i det eviga konsol vs persondator-kriget är det ett klassiskt ”den svenska modellen”. Jag befinner mig i ett mellanland där jag förstår att respektera historien – men samtidigt accepterar förändring. Jag har överseende med mina skrivbordsbundna vänner som skrattar åt förstapersonsskjutare till konsol, för jag har själv ägnat oändligt många timmar med mus och tangentbord som främsta styrdon. Men samtidigt accepterar jag förändringen – och har tillbringat många (väldigt uppskattade) spelstunder lutad över konsolvärldens bästa fps.

När jag för konsolversionen av Diablo på tal bland mina mest luttrade PC-vänner tittar de nästan äcklat på mig. Varför skulle det behövas ens? Varför kan inte det som en gång varit PC alltid få vara PC? #Diablo 3: Ultimate Evil Edition skulle kunna vara spelet som en gång bevisar att förändring inte behöver vara något dåligt.

"Jag vet hur hårt jag kan fastna"

Berättelsen om den fallande stjärnan och den stundande apokalypsen borde vid det här laget, drygt två år efter att originalet släppts till PC, vara bekant för de flesta. Men för den som legat under en sten de senaste åren, eller helt enkelt bara väntat in PS4-versionen, kommer här en kort recap. Leah och hennes adoptivfarbror Deckard Cain studerar en uråldrig profetia i Tristram-katedralen när ett brinnande inferno sliter upp natthimlen, spräcker katedralens resliga kyrktorn och borrar sig djupt ned i Sanctuarys fuktiga mylla. Cain försvinner i kratern – som sedan börjar läcka av vandrande döda – och det blir spelarens lott att försöka återfinna honom. Via storvuxna skelettkungar, splittrade svärd och svarta själastenar växlar sedan berättelsen upp – till du slutligen ställs mot de allra främsta inom helvetets arméer.

Färskt kött!

Själv skippade jag konsolsläppet av Diablo 3 eftersom jag kände mig ganska färdig med spelet efter PC-versionen. Faktum är att det oändliga grindandet både i spelet och i det märkliga auktionshuset gjorde att jag kände mig färdig med det långt tidigare än vad jag själv trott. #Blizzard verkade ju ha designat hela grundspelet med en förhoppning om att spelarna skulle gå fullständigt bananer med sina riktiga plånböcker i auktionshuset. Stundtals kändes det mer som en modell helt stulen från Free to play-mobilspel – samtidigt som du fått betala fullpris för spelet. Jag gav aldrig Diablo 3 en ärlig andra chans, inte ens efter Loot 2.0 och Reaper of Souls-släppet. Så när jag nu går in i Sanctuary-världen igen gör jag det till en början med garden höjd. Jag vet hur hårt jag kan fastna i det här om jag helt ger mig hän.

Ett rent helvete

Men när jag nu får chansen att spela det på Playstation 4 känns det som att peppen har återvänt. Blizzard levererar ett ytterligare förbättrat lootssystem – och här saknas ju auktionshuset helt – vilket bäddar för ett spel som faktiskt fokuserar mer på kärnmekanikerna i spelet, och mindre på snikna affärsmodeller ihopknåpade av branschiga slipsnissar. Ingen förväntar sig att du, som konsolspelare, ska spela det här uppkopplad mot andra spelare – och därför blir det än viktigare att leverera bra drops.

Den enskilt största förändringen gentemot mina tidigare Diablo 3-upplevelser är möjligheten att spela lokal multiplayer. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte uppskattat onlinespelet med mina vänner i Diablo 3, men det fanns många tillfällen där jag tappade fokus. När jag spelar offline-läget på PS4, med vänner, blir kaoset naturligt på ett annat sätt. Diablo 3 bjöd aldrig på den djupaste av upplevelser, men när jag sitter och skriker i vardagsrummet gör det liksom inget. För den bokstavstroende Diablo-spelaren låter det kanske som smutsigaste formen av hädelse – men jag tror att jag uppskattar del tre (och dess trevliga expansion) bäst med en folköl ihopklämd mellan knäna och ett par goda vänner runt omkring mig.

Konsolfest - datorspelarnas helvete?

Kaoset, ja. Att Blizzard valt att avvara en knapp (R3) till att låta spelaren lysa upp sin egen karaktär talar sitt tydliga språk. Diablo 3 var inte ett spel som var lätt att ha fullständig överblick på PC heller, och det blir inte lättare med den något mer inzoomade bilden här. I de mest intensiva bataljerna kan det vara otroligt svårt att se någonting, över huvud taget.

I slutänden blir Ultimate Evil Edition inte så mycket mer än en något mer lättillgänglig, lite mer putsad version av originalspelet (samt expansion). Ett spel som aldrig motsvarade förväntningarna, men som i slutänden ändå blev ett trevligt party-rollspel för avslappnade konsolspelare. Ett Diablo 3 som skiner med sina förtjänster lika mycket som det fortfarande lider av många (men inte alla!) av sina brister.