Jag är en skräddare. Inte riddare eller magiker eller bågskytt. Nej, jag är alltså skräddare. Dagarna tillbringas som lärling i en verkstad där jag klipper med sådan frenesi att tygstyckena yr kring mitt huvud. Jag kardar ull, väver mattor och tråcklar ihop de mest färggranna mössor, byxor och blusar du kan tänka dig. Det står snabbt klart att Fantasy Life är ett rollspel utöver det vanliga.
Det unika med spelet är dessutom rätt fantastiskt. Ett dussin jobb står till buds, däribland just riddare och magiker. Men du kan också ägna ditt liv åt att gräva efter ädelstenar, bli en mästerlig jägare, laga festmåltider och mycket annat. Visst, att smida svärd och fälla träd är kanske inte lika raffinerat utfört som jag hoppades på. Räkna med idel repetitiva moment och minispel där tajming och att mosa knappar är A och O. Eller, om du rustas med svärd och formler, att kötta fiender in absurdum.
Att jobba med ovanliga RPG-yrken är tveklöst den största behållningen.
Men räkna också med djupt vanebildande belöningssystem som hela tiden piskar dig att bli lite bättre och nå nästa nivå på karriärsstegen. För visst vill du bli mästare på ditt jobb – eller kanske alla jobb. Du vill sy just den klänningen, fånga just den fisken och smida ett sant mästarsvärd. Men det kommer att ta tid och kosta blod, svett och tårar. Kanske måste du resa till en annan stad? En del av storyn kring jobben är dessutom strösslad med charmiga möten och välskrivna, om än långrandiga, dialoger.
Det största problemet med Fantasy Life är dock att det inte bara är ett lättsmält fantasy-Animal Crossing där du jobbar som en liten blå, inreder din spartanska vindsvåning, flyttar till ett luxuöst hus (när ekonomin tillåter), skaffar husdjur och hjälper människorna i de olika städerna med vardagsproblem. Nej, problemet är att Fantasy Life också vill vara ett Final Fantasy-light.
Level-5 vill vara både Animal Crossing och Final Fantasy. Det går sådär.
För bakom storyn finns ingen tyngd. Den är som du allt du sett tusen gånger förut – bara ännu oförargligare. Bestarna är tama och problemen triviala, ja, till och med den nalkande apokalypsen är näpen. Och inte hjälper det att RPG-striderna är extremt simpla. Upptäckarglädjen är förvisso ständigt fantastisk. Men ärligt talat ligger den största glädjen i att bestiga ett snöigt berg snarare i att hitta en avlägsen fiskeoas och ädelstenar än att knuffa berättelsen framåt.
#Level-5 borde inte ha gapat efter för mycket. Teamet borde istället ha lagt all energi på att pimpa jobben med en rikare flora av variation. Bättre att vara bäst på något än rätt bra på mycket, eller hur? Nu är gudskelov jobben långt mer eggande än ”rätt bra” och är dessutom en fräsch fläkt i en genre som har svårt att förnya sig. Därför syr jag hellre en rutig kilt för första gången än att räddar världen för femtielfte gången.
