Påstående 1: Uppföljare som vägrar förnya sig är dåliga.
Påstående 2: Uppföljare som utvecklas externt är vidriga.
Påstående 3: Uppföljare som egentligen är prequels är 2010.

Det är tur att ingen på #Gearbox eller #2K Australia hörde olyckskorparnas kraxande, för spelhösten 2014 hade varit en betydligt tristare plats utan Borderlands: The Pre-Sequel. Det dröjer cirka en halv sekund innan mitt flin breder ut sig härifrån till månen. Och då menar jag givetvis månen över Pandora.

Pandoras måne bjuder på både sagolika vyer och intensiva strider.

Elpis är med sin syrefattighet, galna gravitation och dramatiska landskap en ringa revolution för Borderlands-formulan. Visst, plattformspassagerna känns inte särskilt inspirerande. Att trilla ner efter att ha klättrat uppför en reslig byggnad är snarare beklämmande än berikande. Men de slags flytande dubbelhoppen är en riktig gamechanger i striderna. Plötsligt börjar fienderna sväva emot dig medan kamikaze-varianterna rusar långsamt men ändå illavarslande. Samtidigt tickar din syremätare ständigt neråt. Når den noll blir det svettigt. Jo, det blir ofta väldigt svettigt. Det gäller att plocka på sig syrebehållare och ställa sig över de luftiga gejsrarna.

Men allt detta kan vändas till din fördel. Du kan ju också hoppa högt och leka döden från ovan. Sådana skutt avslutas gärna med att du kraschar mot marken med ändalykten först och krossar allt och alla kring dig. Helt klart ett fint komplement till hagelbrakaren. Alla fän (det vill säga, de som behöver andas) har dessutom små luftbubblor runt sina huvuden vilket gör det extra roligt att skjuta fienderna i ansiktet. För visst är det så, mycket handlar ju alltjämt om att idka headshots.

Att göra pannkakor

Det finns något för alla smaker: revolrar, raketgevär, kulsprutor och numera också lasrar som avfyrar med olika slags frenesi. I sedvanlig ordning har mycket PR-snack handlat om de flera fantasiljonerna skjutjärn som finns att tillgå. Men är du som jag kommer du hitta särskilda favoriter att hålla hårt i. Jag älskar att pricka luftbubblor på långt avstånd med min sniper. Och kommer någon lite för nära studsar jag upp som en sol och gör pannkaka av förföljarna.

Och allt skruvas upp ytterligare upp ett par hack om du lirar med en skjutglad och allmänt glad kamrat. De spelbara karaktärerna är fyra till antalet och känns igen som både bossar i tidigare delar, obskyra dlc-karaktärer, Handsome Jacks käresta och så – trumvirvel, tack – Claptrap. De andra tre är knappast grå möss men bleknar när allas vår robotgynnare levererar sina entusiastiska oneliners.

Den gode, den onde, den fule... och Claptrap.

Kvartetten har flera lummiga färdighetsträd vardera där man kan fokusera på allt från närstrider och grundläggande skada till defensiva förmågor och de olika specialattackerna. De senare tenderar att vara spektakulära men är den här gången rätt "meh". Athena viftar med sin sköld och Nisha får auto-sikte. Återigen blir det Claptrap som fixar festen – samt förstör den. Hans vaulthunter.exe kan nedgradera stats men kan också resultera i en änglarobot som bränner upp fienden. Så jäkla random.

Om du gottar dig åt alla sidouppdrag – och det kommer du så klart att göra – blir The Pre-Sequel knappast världens svåraste spel. Men humorn gör det däremot till ett av de roligaste. 2K Australia har varit patriotiska som få och välsignat många av månmänniskorna med australiensk accent. Det blir mycket "G'day mate!" och en del "Hoity-toity". Men framför allt levereras oförglömliga karaktärer och repliker enligt löpande band-princip. Du kommer till exempel att möta en kärlekstörstande gränspolis-Claptrap, en alkoholiserad (hur det nu går till) Claptrap och en mystisk hjälte-Claptrap med cool "frisyr". Utöver han du spelar som, alltså. Har jag sagt att jag älskar Claptrap?

Även de läskigaste varelser blir snälla med aussie-accent.

The Pre-Sequel håller oftast högsta Borderlands-klass. Det är långt ifrån det där glorifierade dlc-paketet jag fruktade. Men ibland smyger sig en känsla av déjà vu på. Somliga uppdragsstrukturer känns som karbonkopior på föregångarnas, medan andra är olidligt utdragna. Ett enkelt steg blir två som blir tre som blir sju. Sedan börjar det om. Och då har jag inte nämnt de nedra transportsträckorna som skjuter flytet i sank.

Ändå är Borderlands den enda co-op-shooter jag behöver. Helheten är fortfarande vansinnigt vanebildande: bara ett ett headshot till, bara ett nytt vapen till och slutligen bara ett "sätta-upp-söta-kattunge-planscher"-uppdrag till. Fråga inte.