Med Resident Evil på meritlistan är Shinji Mikami är en av de tongivande personerna bakom den moderna skräckgenren, eller survival horror som #Capcom valde att döpa konceptet till när zombiespelet hoppade genom spelvärldens fönsterruta. Så när Mikami och hans studio #Tango Gameworks förra året började prata om ett helt nytt spel i den läskiga genren fanns det anledning att lyssna. Och bygga förväntningar. Men har du några av dem kvar tänker jag härmed grusa dem.

I #The Evil Within följer vi polisen Sebastian Castellanos som åker till ett sjukhus där det visar sig att en massaker har ägt rum. Innan han hinner reda ut vad som inträffat anfaller en vålnad, och när Sebastian vaknar hänger han upp och ner i en fabrik fylld av blod och döda kroppar. Klassisk musik spelar fröjdfullt i bakgrunden samtidigt som en kraftig man i bondageattiraljer klyver en kropp mitt itu och släpar den till en arbetsbänk.

Vi är inga läkare, men är en respirator rätt behandlingsmetod här?

Slaktaren går in i ett annat rum och Sebastian tar chansen – sliter ut kniven som sitter intryckt i kroppen framför honom, skär sig fri och påbörjar en kamp för överlevnad i en bisarr värld där fysikens lagar satts ur spel och ondskefulla krafter vill slita honom i stycken. En resa som tar honom genom många obehagliga och detaljerade platser som gamla kyrkor, katakomber och herrgårdar. Men miljöerna är en av få behållningar i ett äventyr som i övrigt misslyckas med de flesta av sina åtaganden.

De moderna skräckspelen är alldeles för actioninriktade. Det är i alla fall Mikamis uppfattning, och anledningen till att han återvände till survival horror-genren. Han skulle göra ett spel som är läskigt på riktigt och skrämmer oss på ett sätt vi inte upplevt på flera år. Vilket med facit i hand är en väldigt märklig ambition, för The Evil Within är i allra högsta grad ett actionspel.

Äckelaction

Centralt för upplevelsen är jakten på ammunition och medicin, som alltid är akuta bristvaror. För att spara på dessa uppmanas vi att smyga så mycket som möjligt och oskadliggöra motståndare med tysta avrättningsattacker. Paradoxalt nog är spelet sällan designat för den typen av spelstil. De hiskeliga figurerna umgås gärna i trånga korridorer, eller lurpassar bakom dörrar som de slår upp när jag kommer i närheten. Smyga är alltså uteslutet stora delar av tiden, vilket gör att jag måste förlita mig på mer rättfram konfliktlösning.

Slayers fyratimmarskonsert blev för mycket, till och med för en headbangar-nestor som Kerry King.

Det hade inte varit ett problem om inte kontrollen vore så seg och klumpig, närstridsattackerna veka och skjutvapnen nästan alltid utan ammunition. Vissa fiender måste jag döda för att kunna ta mig vidare, andra går överhuvudtaget inte att skada. Spelet ger inga indikationer på vem som är vem och jag får chansa mig fram. Vilket förvandlar The Evil Within till en trial and error-fest, där det känns som att gå upp i boxningsringen mot någon med hästskor i handskarna. Varje gång döden svingar sin obarmhärtiga lie känns det orättvist, som att jag blir bestraffad för att jag inte förstår exakt hur utvecklarna vill att jag ska klara uppgiften.

The Evil Within är på grund av de många striderna och den tillhörande frustrationen inte heller särskilt läskigt. Jag blir i princip aldrig riktigt rädd när jag lotsar Sebastian från den ena massakern till den andra. Däremot är det ett obehagligt och äckligt äventyr där blodiga och makabra scener hör till vardagen. Räkna med att peta i en och annan hjärna innan eftertexterna rullar, samt skåda kusliga omgivningar som är estetiskt, men inte tekniskt, imponerande.

Få saker på den här bilden motiverar de höga systemkraven.

Jag kan inte annat än klia mig i huvudet åt det rekommenderade systemkravet på 4 GB VRAM. Spelet är inte direkt fult, men långt ifrån den slående skönhet som den mastiga rekommendationen skvallrar om. Bilduppdateringslåset på 30 fps och en påtvingad aspect ratio som ger stora svarta linjer kommer man endast förbi med debug-kommandon. När man gör det blir upplevelsen bättre, men att de inte kunde gett pc-versionen dessa val som standard känns, liksom större delen av spelet, irriterande.

Mikami lovade skräck med mindre action men levererade i princip raka motsatsen, vilket hade fungerat om mekaniken varit anpassad därefter. Men det är den inte, och The Evil Within är därför lika förvirrat som den värld det skildrar.