Fjolårets saltstänkta Assassin's Creed var snudd på fantastiskt, men vann i princip lika mycket på det sjöblöta pirattemat som det förlorade på ett nött lönnmördarkoncept.

Därför borde årets uppsättning bli en slö parentes. Assassin's Creed Unity lutar sig ju mot det som ständigt personifierat serien: parkour längs historiska byggnadsverk samt mord i lönndom. Två bitar som inte längre lockar som de en gång gjorde. Men med hjälp av kraftfullare konsoler och ett genuint driv i att vilja förädla – och där det behövs, försaka – lyckas de till sist få in fullträffen vi väntat på sedan Brotherhood.

Jag kunde inte ha varit mer förvånad. Och istället för ett bittert ”sacrebleu” brister jag ut i ett ”c’est magnifique!” Jag tror det hörs härifrån till Paris.

Revolutions-Paris är en av de mest slående spelvärldarna någonsin.

Hantverkarna har valt den kanske vackraste och, för serien, mest passande fonden av dem alla: franska revolutionen. Det bryter bryskt med 2012 års resa in i en ny värld med låga trähus. Istället tas vi med till en gammal dito med ståtliga palats och ett Paris som vilar på lika delar dekadens och överflödig lyx. Men revolutionens vindar blåser allt kraftigare. Stormen närmar sig.

När jag vandrar längs de skitiga kullerstensgatorna känner jag allt detta. Men framför allt ser jag det: tiggaren som varken kan gå eller se, paret som flytt undan de skanderande folkmassorna för att stjäla en kyss, extremisterna som plågar såväl fattig som rik och en kung som med darrig stämma försöker bringa ordning ur kaos. Spoiler: det kommer gå sådär.

Sömlös i Paris

Assassin's Creed: Unity är lika tekniskt som estetiskt imponerande. 1700-talets Paris får Rom och New York att blekna i jämförelse och är en milstolpe till återgivning. När jag för första gången klättrar upp i ett av Notre-Dames praktfulla torn tänker jag inte en sekund på upplösning eller bildrutor per sekund. Jag ser bara skockarna med hundratals själar framför katedralen, det väldiga justitiepalatset och Tuilerierna på Seines högra strand. Jag föreställer mig att Marie Antoinette just då sitter där inne och frossar i bakelser. Men högst troligt befinner hon sig i Versailles – och frossar i bakelser.

Sedan gör jag ett av de patenterade hoppen rakt ner i en höskrinda och upptäcker något som imponerar ännu mer: Unity är rasande roligt att spela. Trots att mekaniken vilar på trygga grunder känns det som om #Ubisoft vänt ut och in på den.

Ur led är tiden i särskilda partier av Arnos resa.

Mycket handlar om två knappar. Att kunna klättra fritt neråt gör parkouren långt mer livfull än tidigare. Om Connor och Edward på senare år känts som att hantera smidiga kylskåp är Arno av annan kaliber. Likt en katt på jakt rusar han uppför vägarna, svingar sig längs balkonger och klättrar neråt. Sedan har vi stealth-knappen som gör efterlängtad entré och som låter Arno huka. Den är stundom en livräddare, bokstavligt talat. Ibland är kontrollen inte riktigt så precis som jag skulle önska, men på det stora hela känns det som att spela ett helt nytt spel. Fast än mer angeläget än de två knappnyheterna är när Arno hoppar genom fönster in i nergångna lägenheter eller praktfulla balsalar där societeten flockas. Och lika lätt skuttar han ut. Att sömlöst kunna röra sig mellan yttre och inre eller för all del undre Paris gör hela skillnaden.

Många uppdragsstrukturer känns i teorin väl igen: jaga, förfölj och lönnmörda. Men alla har de tack vare en nyvunnen frihet i uppbyggnad och kontroll tagits vidare till en slags 2.0-fas (och jag kan med stor glädje berätta att du slipper tjuvlyssnings-sfärerna). I jakten på en medicinman rusar jag från hans detaljrika affär ner i kloakerna, upp på gatorna och hela vägen till hustaken. Utan tillstymmelse till ”please-wait-loading”. Däremot laddar spelet på tok för länge varje gång jag dör, idkar snabbresande eller vill ta mig an uppdrag med ny taktik. Det förtar bitvis glädjen i att vilja försöka igen.