Left 4 Dead-spelen har bjudit på några av mina allra käraste multiplayerupplevelser. Stressen över att aldrig låtas stå still, att ständigt bli jagad. Spänningen som uppstår när man hör ett snyftande gråt i närheten av ett gäng parkerade bilar. Svordomsalvorna när någon ändå råkar sätta igång larmet. På pappret är #Evolve byggt av samma beståndsdelar, förutom en avgörande komponent. Nu är det människorna som är jägarna och istället för hundratals zombies är en ensam spelare i monsterkostym bytet.
Grillfest hos Assault-killen i kväll!
På min premiärjakt väljer jag instinktivt den roll jag är som mest bekväm med. En stor luns med mycket plåt på kroppen, två rejäla bössor, minor och en extra livlina i form av en personlig energisköld. Kaxigt, eller som det visar sig dumdristigt, slänger jag mig ut ur rymdskeppet och börjar maniskt följa efter de lysande blå spåren på marken. Blir hjälpt av fåglar som skräms av bestens framfart och min kompanjons spårhund Daisy. Efter några minuter står jag ansikte mot “ansikte” med en Goliath (tänk gorilla, fast större och fulare) och börjar såklart skjuta för kung och fosterland - jag har ju spelat actionspel i över 20 år. Klår alla på redaktionen i Quake.
Mindre än en minut senare är jag död, omsorgsfullt nerboxad och slagen till köttmos medan monstret springer vidare för att göra processen kort med mina kumpaner. I min jaktiver missade jag att kollegorna hamnat på efterkälken, varav en blivit uppäten av en så steroidpumpad krokodil att inte ens Steve Irwin skulle ha brottats med den back in the days. Utan samarbete blir livet på djungelplaneten Shear obehagligt kort.
Tajt samarbete mellan de fyra klasserna är nyckeln till framgång - och överlevnad.
Utan specialisten på fällor, som både kan stänga in odjuret i en energisfär och göra det slöare, har det alldeles för mycket rörelsefrihet och för många flyktalternativ. Utan sjukvårdaren är du död efter ett par rejäla attacker och avlider du är det oftast kört för resten av laget. Utan supportjägaren får du inga nödvändiga boostar av arsenal eller skydd. Utan en biffig kille med stora vapen har resten av gänget ingen chans att göra tillräckligt mycket skada.
Det här är både en styrka och en svaghet för Evolve och det sätter direkt väldigt stora krav på dina medspelare, och dig själv. Hamnar man i en grupp där en eller två personer beter sig mer som botaniker än jägare är laget illa ute redan från start. Samtidigt är det nästan olidigt svårt att spela odjur de första gångerna.
Innan du har lärt dig vikten av att smyga, leda bort dina förföljare med villospår och istället backtracka genom små passager - samt äta, äta och äta hela tiden - är monstret faktiskt inte särskilt roligt. Du blir ikappsprungen på någon minut och utan de två utvecklingsstegens uppgradering av hälsa och attacker krävs det mycket för att inte hamna uppstoppad på Naturhistoriska Riksrymdmuseet. Sen händer såklart att du möter lika oerfarna jägare som du själv var i början, som inte håller ihop och som inspirerats av Rambo snarare än A-Team. Då vore det oartigt av dig att inte lära dem en läxa genom ond bråd död. Även monster måste ha lite hyfs.
