Super Mario 3D World, Super Smash Bros. och Mario Kart 8. Tre spel, tre genrer, tre förkrossande uppvisningar av Nintendo. Vare sig Mario plattformshoppar, tar plats bakom ratten eller misshandlar halva Svampriket tycks han ohejdbar. Om det inte vore för det där sabla partajet.

Mario Party har en lång men föga färgstark historia. Tre utmärkta Nintendo 64-spel följdes av fyra hafsiga Gamecube-släpp och två trötta Wii-titlar. Det är inte svårt att förstå varför Hudson och sedermera Nd Cube inte stannat upp och reflekterat: de har ju inte hunnit. Därför har de flesta titlarna haft ungefär samma brister och styrkor. För självklart har det digitala brädspelet också haft flera ljuspunkter. Men känslan efter nästan varje del är att serien skulle kunna vara mycket mer än okej.

Jo, visst är det färgsprakande™.

Om det fanns bättre balans mellan tur och skicklighet. Om inte varje guldkantat minispel följdes av flera avträdeshögar. Om inte teamet var så förälskade i det hysteriska Wii-viftandet. Om, om, om.

Men alla "om" har faktiskt en enkel lösning: sätt Nintendo självt bakom spakarna. Låt geniknölarna gnuggas tills de blir blå och låt dem klämma ur sig marioiska minispel som bara de kan. Låt serien få exakt lika mycket kärlek som om den skulle ha orden "super", "smash" eller "kart" i titeln. Vilken revansch det skulle kunna bli.

Mario Party 10 är ingen revansch – om nu någon trodde något annat. Men att kalla det ett tärningskast käpprätt åt helvete är inte hela sanningen. Här finns gott om charm och prov på flera pigga idéer. Spelbrädet som äger rum bland en luftskeppsarmada är kaos när det är som bäst. Och även när fru fortuna bitchslappar mig gul och blå kan jag inte låta bli att le, så länge minispelen är bra. Spoiler: de är det alldeles för sällan. Dessutom är det hopplöst att varje halvtimmesmatch avgörs under sista minuten. Vad är då egentligen resan värd?

Minispelen är som de alltid har varit: kvantitet framför kvalitet.

Dock har spelet en nygammal överraskning i huvudrollen. Om du och dina motspelare lyckas slå alla sex möjliga tärningsslag släpps Bowser ut ur sitt fängelse (som du hela tiden kan följa via Wii U-kontrollens skärm). Marios nemesis kan också det här med att skapa kaos. Bowser spyr ut sig mängder med nya rutor som var och en är en potentiell game-changer. Han stjäl, utan skrupler, stjärnorna som krävs för att vinna, han ändrar minispelens regler till tvärtomvarianter och säger sig belöna dig med 10 000 stjärnor – varpå han hånskrattar och bara ger dig en enda. Du ska inte tro att du är något.

Bowser fixar festen

Bowser, däremot, pöser av självförtroende för nu har han också ett eget spelläge. Bowser Party är spelets allra bästa nyhet. Här möts upp till fem spelare i assymetrisk multiplayer: en spelar som Bowser via Wii U-kontrollen och resterande är Toad, Rosalina och de andra. Eller snarare: en är jägaren och resten är hans byten. Den tappra kvartetten gör så gott de kan medan kungen av lava sätter efter dem och krossar allt i sin väg. Når han ikapp får minispelen en annan slags form. Istället för att vara kamper om stjärnor handlar allt istället om att minimera skadan från Bowser som klättrar efter dem i torn, sprutar eld och krossar dem med hammare.

Bowsers partaj och det klassiska Mario Party-läget har tyvärr många gemensamma problem. Det är svårt att peka ut vilket som är värst, men det är rätt ironiskt att ett av inslagen som ger mig djupa bekymmersrynkor är relativt nytt. I Mario Party 9 lät man, av någon anledning, alla spelare förflytta sig gemensamt i samma bil snarare än att låta dem vandra omkring fritt på spelplanen. Det gör varje omgång plågsamt lik den förra och glädjen i att slå en dubbelsexa förtas ju när alla vinner på det. Visserligen prisas – eller drabbas – bara den spelare som hamnar på särskilda rutor, men det är en parentes i sammanhanget. Jag vill ha fria bräden, olika vägar och mer dynamik.

Amiibo Party, vilket du logiskt nog bara kan spela om du äger en plastfigur, anammar visserligen individuella förflyttningar. Men de här spelplanerna lider stor brist på kreativitet och kräver att du i parti och minut läser av din amiibo mot Wii U-kontrollen, vilket bara är omständligt. Och så har vi minispelen. På varje lysande idé, så som ett där det gäller att anamma dominotänk och smälla så många bob-ombs som möjligt, går det flera tråkiga.

De bästa minispelen har oftast enkla idéer. Som att blåsa upp den största ballongen utan att smälla den, memorera knappar i rätt ordning eller hoppa över rullande lavacylindrar. Sedan finns också mer obskyra inslag som vinner på rent vansinne. Att posera framför en kamera medan tre andras slåss om att göra samma sak är underhållning på bisarrt hög nivå.

Men de sämsta spelen, och de är för många, försvinner i viftgimmicks, tråkkaos och undermåliga kontroller. Styrkrysset funkar inte särskilt bra för precision på 3d-banorna och AI:n är under all kritik. Ska du ens spela Mario Party 10 ska du med andra ord göra det med människor. Och inte ens då ska du förvänta dig en fest.