#Nintendo har gett oss nyckeln till sin förbundsark. Men istället för två dammiga stentavlor hittar vi något heligt: goombas, svampar, lavasjöar och luftskepp. Sköldpaddor, gröna rör, pirayaplantor och Lakitu. Med mera. Mycket mera. För många plattformsspelare är Super Mario närmast en religion och Shigeru Miyamoto är dess gud. Såsom 1985 så ock 2015.

Att #Nintendo ger oss tillgång till allt detta är lite som om himlen skulle trilla ner. De som annars är så restriktiva med sina världar och karaktärer. De som byggt och byggt men vägrat låna ut hammare och spik. De vars absurda Youtubepolicy dagligen väcker ont blod. Att de nu släpper in oss in i det allra heligaste och låter oss vanliga dödliga bygga egna, inte sällan fullständigt bananas Super Mario-banor skulle för ett par år sedan varit en omöjlig tanke. Men nu är det verkligt och jag är tacksam.

Det går att bygga udda grejer. Väldigt udda.

Super Mario Maker är en helgjuten plattform för att bygga plattformsspel. I skrivande stund är den förstås inte till fullo realiserad. Än finns inte banorna på plats som kommer att erövra legendstatus. Eller också är det bara jag som inte hittat dem.

Att navigera bland andra användare och andras banor är, i linje med resten av spelet, en lätt match. Du kan sortera efter betyg, se vilka banor som framhävs just nu (oklart om detta är automatiserat eller Nintendokontrollerat, jag hoppas på det senare) och enkelt spana in en favoritkreatörs andra banor. Du kan också ladda ner deras alster och tweaka dem om du känner för det. Samtidigt är det lätt att hålla koll på sina egna skrytbyggen: hur många som har spelat, var de har dött och hur många procent som faktiskt når flaggstolpen. I grund och botten är användargränssnittet fläckfritt.

Glada amatörer snarare än skickliga hantverkare

Men ändå: det finns mycket där ute hoptråcklat av glada amatörer snarare än skickliga hantverkare. Mycket av min tid som spelare av andras banor går åt till att sucka och stånka. Ibland är de så hardcore att jag vill kasta mig själv i väggen och ibland spelar banorna sig själva. Även de som fått högt betyg av Mario Maker-communityn är inte sällan hopplösa, vilket är märkligt. Antagligen rör det sig om barnsjukdomar. Trots allt är vi inte många som haft tillgång till spelet den senaste tiden. Så jag hoppas Nintendo kommer att vara flitiga framöver med att förpassa ickebanorna till skuggorna. Det lär behövas. Men kom igen, Miyamoto har haft närmare fyrtio år på sig. Vi ska tids nog också knäcka koden.

Tid är dock det sista som krävs för att lära sig byggandet. För första gången sedan någonsin känns Wii U-kontrollen helt oumbärlig. Att peka på vad som helst och placera det är lika lätt som att peka och trycka. Att blocken spelar melodislingor medan jag bygger är ju också en skön bonus. Det är i skapandet Super Mario Maker skiner allra starkast. Till en början finns inte särskilt mycket att jobba med men för varje dag du spelar låser du upp nya grejer. Ena dagen får jag luftskeppsbyggsatsen och Super Mario Bros. 3-temat för att nästa dag lära mig hur man kan scrolla banor per automatik.

Att byta tema från Mario anno 1985 till Mario anno 2013 är löjligt enkelt.

Tanken var att allt inte skulle vara upplåst från början, utan att vi skulle låsa upp det dag för dag. Så blir det inte för Nintendo har tänkt om. Med en färsk patch låser du upp nya verktyg och prylar varje kvart istället för en gång om dagen – en viss skillnad. Samtidigt är det inte den verkligheten jag levde i, och jag trivdes ändå överraskande bra. Begränsningarna ställde krav. Att göra underverk av en uppsjö verktyg är lättare än att göra detsamma av det motsatta. Dessutom har det kittlat att starta upp spelet varje morgon för att öppna dagens gottepåse av plattformsattiraljer. Å andra sidan har Nintendo fått kritik för det här, vilket de knappast lär få nu. Så det är nog ett klokt beslut, trots allt, och ett sätt att vinna pluspoäng: "Titta på oss, vi lyssnar på våra spelare."

På bästa Nintendomanér är allt närmast absurt pedagogiskt. Att växla från New Super Mario Bros. U-temat till det spartanska originalet går bokstavligen i en handvändning. Och det är fullt möjligt, om ni tillåter mig att vara en smula kaxig, att bygga habila plattformskalas på en halvtimme eller två. (Jag heter ”Yamchu” om ni skulle få för er att testa mina banor. Gör det. Kanske kan jag få en guldstjärna? Snälla. Ge mig bekräftelse!)

Innan du skuttar i Marios snickarbyxor finns det dock en poäng i att spela den generösa mängd banor som Nintendo stoppat med på skivan. Spelläget kallas 10 Mario Challenge och går ut på att fixa åtta slumpmässigt utvalda banor. Ur ett rent glädjeperspektiv når många inte ända fram. Däremot gör de sitt jobb: de får mig att studera banorna snarare än att spela dem.

Sådana här visuella verktyg är som sända från ovan när du skapar.

En stor utmaning med Super Mario Maker är att tänka utanför den box Miyamoto & co präntat in i oss under så lång tid. De här banorna visar hur man kan kombinera oväntade prylar (till exempel vingar och lavaklumpar) till udda banstrukturer. Ena stunden guidar jag ett P-block genom en hinderbana, i andra förvandlas en klassisk bana till ett knarkat disco och i nästa står jag jag inför en vägg av chain-chomps. Och vad händer om jag ger Bowser vingar och placerar honom på en linbana?

Tvivelsutan har Nintendo gett oss ett lysande banverktyg. Även om det just nu inte är alldeles enkelt att hitta guld online är det fantastiskt att leka med de lika enkla som överraskande verktygen. Nu är det upp till dig och mig att förvalta dem.