Första #Mirror's Edge var ett polariserande spel som jag i efterhand ansåg funka bättre på pappret än på skärmen. Från Battlefield-utvecklarna #Dice kom ett experimentellt äventyr om en handfull kurirer och deras akrobatiska arbete i en starkt övervakad polisstat. En stad där information är hårdvaluta och där smidighet och snabba fötter tar dig längre än något skjutvapen. Det var ett spel som uppskattades av många trots sina blessyrer.

Åtta år senare har staden av glas växt i såväl storlek som omfattning. Det är dags för vår hjältinna Faith att snöra springskorna och återigen är det hennes historia som ska berättas. Det handlar varken om en föregångare eller uppföljare till originalet men berättelsen spelar i stort och smått på samma stråkar.

Faith är fortfarande historiens akrobatiska mittpunkt

En ung kurir med bevisad potential släpps fri efter en längre tid i fångenskap och det tar inte lång tid förrän hon lyckas återansluta till sin familj. Det som följer är en resa som för Faith allt närmre ett förtryckande konglomerat men också möjligheten att betala av en gammal skuld. Historien följer den typiska science fiction-mallen och erbjuder således inte heller på några större överraskningar.

Den öppna spelvärlden är ett välkommet inslag, men samtidigt är den lika steril och tom på liv som sin föregångare. Till en början vistas man närmre marknivå och på något sätt känns den här förhållandevis korta delen av spelet långt mer levande. Kanske för att omgivningen talar för att folk faktiskt bor i staden. Containrar, byggmaterial och ställningar byts emellertid snart ut mot vita hustak och känslan av liv och rörelse försvinner. Undantaget är de strategiskt utplacerade människorna som har uppdrag att dela med sig av.

Till skillnad från föregångarens linjära upplägg där nivåer och utmaningar valdes från en meny finns nu alla sidosysslor utmärkta som mål direkt på spelkartan. Flera av dessa går ut på genomföra olika typer av leveranser på begränsad tid. Det kan till exempel handla om att hantera ett ömtåligt föremål, eller att uppehålla säkerhetsstyrkor samtidigt som en annan kurir utför sitt arbete. Jag hade gärna sett lite mer variation på uppdragen.

Klättra upp i torn börjar bli lika vanligt i spel som exploderande röda tunnor

Utmaningarna där man ska försöka slå klockan på utsatt sträcka är däremot särskilt underhållande. Här gäller det att hitta en snabbare väg än den spelet tipsar om och som verkligen krav på att man lyckas läsa av sin omgivning. Misslyckade försök leder dock till rätt långa laddningstider på Playstation 4, och npc-repliker som upprepas i oändlighet spär på en frustration som sakta men säkert växer sig starkare.

Mirror’s Edge innehåller förvisso inget renodlat flerspelarläge, men det finns ändå utrymme att uttrycka sig genom användarskapat innehåll som sedan dyker upp i andras spelvärldar. Det är enkelt att bestämma en sträcka som ska användas för tidsutmaningar eller att placera ut en punkt på kartan som andra spelare kan tagga genom att besöka samma plats. För att särskilja dig själv från andra spelare går det att modifiera sin spökliknande avatar och skapa ett unikt emblem.