Mario Party: Star Rush

Jag är väldigt förtjust i Mario Party-spelen. De är några av mina favoriter till Nintendo 64. Varje enskild del är inte så mycket att hurra för, men sättet #Nintendo blandar brädspel och en uppsjö av snabba, småfyndiga minispel kändes unikt, och var framför allt extremt roligt om man spelade flera.

Tyvärr har serien aldrig varit tröttare än nu, och #Mario Party: Star Rush känns som spiken i kistan för en serie som kanske gjort sitt vid det här laget. Visst ligger det bärbara formatet spelet i fatet, Mario Party gör sig bäst när alla spelare delar samma skärm, men det är en trend som hållit i sig ett tag.

Redan #Mario Party 7 var en besvikelse, med trista minispel och ett alltför stort fokus på frustrerande slump. Oberäkneligheten har alltid varit en faktor i serien, men där tippade det över på tok för mycket, och det handlade väldigt lite om att faktiskt vara skicklig, och mer om att ha flyt.

I Star Rush känns den balansen bättre, men i gengäld är inramningen och minispelen tristare än någonsin. Istället för en klassisk brädspelsliknande spelplan går du runt på små arenor. Det tar bort en del av slumpmomentet då man kan röra sig mer fritt, men Nintendo har inte lyckats ersätta det med bra bandesign. Arenorna är totalt ointressanta och karaktärslösa. De försöker göra det mer intressant med blockeringar, lavafloder som höjs och sänks och diverse prylar i miljöerna som bara vissa karaktärer kommer åt. Stenar kan bara krossas av Wario och Waluigi, medan bara Mario och Luigi kan stampa fram mynt ur högt gräs.

Karaktärer samlar man på sig på arenorna. Alla spelar nämligen som en av fyra olikfärgade Toads, i alla fall i huvudspelläget Toad Scramble. Man kan också sno karaktärer från sina motspelare. De andra spellägena är riktigt slappa, särskilt det skrattretande billiga Coinathlon, där man spelar tre samma slumpmässigt utvalda minispel om och om igen tills något vunnit tillräckligt många gånger.

Det finns ljuspunkter, som att det finns ganska gott om minispel totalt sett och man behöver bara en spelkassett för att spela med vänner som befinner sig i samma rum, och det är naturligtvis bäst om man spelar flera. Det är färggrant, charmigt och stabilt – som vanligt med Nintendo – men spelglädjen saknas allt för ofta.

Jag blåser i mikrofonen för att få segelbåtar att röra sig, vevar med styluspennan för att skjuta färgbomber och repeterar samma utdragna bossfajter om och om igen för att vinna stjärnor. Men det kommer aldrig riktigt igång. Nintendo försöker, men gnistan saknas och dansgolvet ekar tomt. Festen är slut.